Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biskop Mikael Mogren: Heja Finland!

Finland fyller 100 år. Den sjätte december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland. Vi har anledning att gratulera. Jag vill ta tillfället i akt och uttrycka tacksamhet och djupt uppskattning för allt det som Finland och finländarna betytt för Sverige, Västerås stift, och för mig personligen. Arbetskraft, vänskap och förfining, är tre av de många finländska gåvor som berört mig i mitt eget liv.

Annons

Biskop Mikael Mogren gratulerar Finland på 100-årsdagen.

Finskan var det första språk jag hörde som inte var mitt eget. Det beror på att jag växte upp mellan två brukssamhällen. I det ena fanns gruvan, Zinkgruvan, och i det andra låg vaskeriet och utskeppningshamnen. I den lutherska reformationen var det viktigt med språk. Bibel och gudstjänst skulle vara på det egna språket. När jag gick i skolan var det lika självklart att några i klassen hade finska som hemspråk som att Nya testamentet 1548 utkom på finska. 

I Zinkgruvan hörde Mikael Mogren som liten för första gången finska. Foto: Göran Krempe

Berättelserna när höstterminen började handlade om grannlandet i öster, för under sommaren hade några klasskamrater alltid varit i Finland. Att det fanns ljusa sommarminnen med bastubad och klara sommarnätter var uppenbart. Tidigt anande vi barn även blodiga krig i kompisarnas familjehistorier. Kanske fanns det spår av de släktminnena i det sårade ursinne som kunde släppas lös när det blev slagsmål på skolgården. Jag funderar på om de slagsmålen var min första erfarenhet av att krig sätter spår i människor. 

Alvar Aaltos Finlandiahuset i Helsingfors stod klart 1971. Foto: Thermos

Spåren av de tre krigen under 1900-talet måste nämnas även om de bara är en liten del av allt jag vill säga om Finland. För mig är Finland framför allt förfining. Det är Sibelius och Topelius; Marimekkos mönster och Edith Södergrans dikter. Det är Alvar Aaltos resning i huskropparna och det är munkarna i nya Valamo kloster när de sjunger påskliturgin bakom den guldskimrande ikonostasen. I det finländska har jag upplevt en björkstammarnas räta och en nästan kristallisk klarhet som påminner om glaset från Iittala och blänket i de tusen sjöarna.  

Valamo huvudkyrka i nya Valamo kloster. Foto: Paul Lenz

Många av de arbetskraftsinvandrare som kom från Finland till Sverige kunde inte tala finska, enbart svenska, eftersom de var finlandssvenskar. Genom åren har jag lärt mig att vara noggrann med terminologin: Finlandssvenskar kallas de finländare som har svenska som första språk, de som däremot har finska som modersmål kallas finnar. Finländare är beteckningen för båda. Finlandssvenskan är ingen finsk brytning utan ett samlingsnamn för en mängd dialekter av svenskan. En del finlandssvenska dialekter har jag svårt att förstå, och när de som talar märker det brukar de växla till högsvenska, alltså den finlandssvenska som skolan i Finland lär ut. Historiskt är det inte underligare att det finns svensktalande på östra sidan av Östersjön, än att det alltid funnits finsktalande i svenska Tornedalen.

Finlandssvenskan är en av de skönaste formerna av svenska språket, inte helt olikt dalfolkets dialekter, dalmålet. Jag hörde om en bruksarbetare från Mora som arbetade på stålverket i Smedjebacken. När han fick en arbetskamrat från Oravais kunde han äntligen få tala moramål i lunchrummet. De två förstod varandra. I båda fallen rör det sig om ålderdomliga varianter av svenskan, där många ord överlevt språkutvecklingen.

Sedan första april 2000 har finskspråkiga i Sverige nationell minoritetsstatus och det finska språket är ett av fem minoritetsspråk i landet. Själv har jag aldrig lärt mig finska, och det gör mig oförmögen att komma in helt. Samtidigt är det spännande med finskan.  Eftersom jag inte har några ledtrådar för att förstå när finska talas, är språket liksom förslutet och innehållet dolt.  Det är lite som den där Kalle Anka-tidningen där Walt Disney låter seriefigurerna famla runt i det finska nationaleposet Kalevala. Eller som när Tintin och hunden Milou ska erövra Kung Ottokars spira från Olofsborg på Kyrönsaari holme i Kyrönsalmi sund. För mig finns det något förborgat i det finska som gör hela Finland hemlighetsfullt.

Marskalk Carl Gustaf Mannerheim 1945. Foto: Okänd

Jag hade en vän som nu är död och som hette Augustin Mannerheim. Hans farbror var Finlands marskalk. Ibland berättade Augustin om president Mannerheim, och när jag skulle flytta till Västerås nämnde han Nanna Swartz - läkaren från Västerås som vårdade hans farbror de sista åren. Mestadels handlade våra samtal om språk. Augustin var poet och översättare och han levde i språkens rytmer och nyanser. Ett av hans begrepp var ekorum. Han menade att varje ord har ett eko och det måste man vara känslig för. Han översatte mycket poesi och för honom handlade det om att hamna rätt i ekorummet. Ekot gick både bakåt och åt sidan. Gällde det ord som hörde hemma i sagornas värld på svenska, så skulle det också göra det på finska. Ord och bilder som svenskar känner igen från Astrid Lindgren skulle översättas till sådant som finns i de finska utgåvorna av Tove Janssons Mumintrollen. För att kunna skriva så svenskar förstår hur det var på bonden Paavos frostiga hemman högt över Saarijärvis moar, måste översättaren ha känt in språket som Karl Oskar och Kristina talade på Korpamoen i Ljuders socken i Småland. Det där klarar ingen dator, för det finns inget tangenttryck för ekorum på google translate. 

Astrid Lindgren och Tove Jansson tillsammans i Stockholm 1958. Foto: Karl Heinz Hernried

Den som vistas i Finland märker hur olika ekorummen kan vara. Det lappländska i norr är annorlunda mot de finlandssvenska bondbygderna i Österbotten. Pastellfärgade trästäder med spår av gammal sirlig borgerlighet skiljer sig från industriorternas hyreshus och hårdrockare. I trakterna kring Kuopio har jag upplevt det finska i fyllda gamla stenkyrkor med stadig och stark psalmsång. Där har jag märkt att det är en egen smak på Finland och spridningen är stor: Det är som om hela Västereuropa kryddas av östligt och ugriskt genom Finland och det finländska. 

Före 1809 var Finland östra rikshalvan av Sverige. Stockholm låg mitt i riket, och inom kungafamilj och riksråd fanns det medlemmar som kunde samtala och föra sig på finska. Folkomflyttningar inom det svenska riket gjorde att språken blandades. Redan på 1300-talet är den första finsktalande prästen i Västerås stift belagd i källorna. I Falu gruva arbetade tidigt många med tillnamnet Finne och särskilt slottsherrar och bergsmän tog gärna finländare i sin tjänst under medeltiden. Under 1500-talets slut startade en organiserad folkomflyttning.

Hällefors kyrka uppfördes först som kapell 1645.Foto: Larske

Det var hertig Karl, senare Karl IX, som lockade ynglingar men också familjer främst från Savolax med sju års skattefrihet och tillstånd att skapa nybyggen i ödemarken. En av nybyggarna var Simon Jakobsson Puttoinen som cirka 1590 anlade ett torp vid sjön Sången i Bergslagen. Han kallades Simon Finne och gifte sig med Anna Persdotter från Grythyttan. Sonen Göran hittade silverhaltig malm i skogarna och 1639 anlade svenska kronan ett silververk i Svartälvens fors. Därmed var Hällefors grundat och fem år senare började kyrkan byggas.

Första söndagen i fastan 1645 invigdes Hällefors kyrka och på första bänken satt säkert Göran Simonsson och hustrun Elin, för nu var han både bergsman och nämndeman. Kyrkan som finns kvar än idag är uppförd av knuttimmer i den stil som brukar kallas bergslagsbarock. Runt om i gränslandet mellan Västmanland och Värmland står bergslagsbarockens ståtliga träkyrkor som minnesmärken över de nyanlända som svedjade åkermark och bröt bygd. Ljusnarsbergs kyrka är bergslagsbarockens drottning. Den är mer högrest och storslagen än någon av de andra. I Västerås och Karlstad stift finns ytterligare 17 träkyrkor i bergslagsbarock. De borde bli upptagna på UNESCO:s lista över världsarv, som uttryck för den skaparkraft som kan frigöras till följd av migration.

Grythyttans kyrka uppförd 1632. Foto: Larske

 I Grythyttans vackra kyrka i gedigen bergslagsbarock förvaras fortfarande en bibel på finska, tryckt 1642 i Stockholm. Den finska som talades i finnbygderna när Bibeln i Grythyttan ännu var fuktig i trycksvärtan levde kvar till nästa stora folkomflyttning. Svedjefinnarnas 1600-talsspråk dog ut ungefär samtidigt som finländarna kom till svenska industrin under årtiondena efter andra världskriget. Det verkar inte finnas något annat samband däremellan, än att industrialiseringen överhuvudtaget tog död på ensliga småbruk i svenska storskogar. 1900-talets andra hälft innebar en påfyllning av arbetskraft från Finland och utan den injektionen hade Sveriges industriexplosion sannolikt inte varit möjlig. Med vördnad lyssnar jag till berättelserna och föreställer mig hur det måste ha varit i skogarbetarbarackerna i Mockfjärd och Malung, med fäderna som grät om nätterna då fasorna på Karelska näset kom tillbaka. Framför mig ser jag krigsbarnen som svalde och bet ihop när mamma sa farväl. När jag hör om dem av krigen ännu märkta som sitter längst fram i kyrkorna i Hallstahammar och Fagersta - raka som karelska furor - medan självständighetsdagen firas är det som att få kontakt direkt i bröstkorgen med det sköraste och skönaste som kan rymmas i en människa. 

Självständigheten fortsätter. Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland går vidare med reformationen och hittar nya språk för kristen tro. Ett av dem är Metallimessu, Heavy metal-gudstjänsterna som firas runt om i Finland. Mässorna följer den lutherska gudstjänstordningen och den anpassas liksom psalmerna till hårdrockens rytmer. Jag har hört om metallmässor där de 300 som kom sist inte fick plats i kyrkan. Det säger mycket om Finland. Varken hårdrocken eller den kristna tron är förpassade till några nischade privatzoner i vårt närmaste grannland.  Finland fortsätter att vara självständigt. Heja Finland! 

 Mikael Mogren

Biskop i Västerås stift

Annons
Annons
Annons