Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Den onda clownen är ett gammalt fenomen

Clownhysterins idévirus har nått Sverige. Kristian Ekenberg spårar den onda clownen bakåt genom kulturhistorien.

Hösten 2016 har en röd clownnäsa. Medan inbördeskriget rasar i Syrien, flyktingar drunknar i Medelhavet, planeten värms upp och en narcissistisk dåre håller på att få kontroll över USA:s kärnvapen, toppas nyhetssajternas mest-lästa-artiklar av clownrapporter. Borde det inte finnas annat angeläget att fokusera på för mänskligheten?

Clownskräcken har nu nått även Sverige.

En mem som spridit sig över världen, från Italien via de första clownincidenterna i augusti på den amerikanska östkusten till i dag, när clownhysterin till och med har nått Sandviken. Coulrofobi– fobi för clowner – tycks ha blivit en folksjukdom.

Frågan är om clowneriet kan återhämta sig från skadorna som hösten 2016 har fört med sig, när till och med Ronald McDonald har fått dra sig tillbaka för att inte sprida dålig stämning. Men den onda clownen har alltid varit en tvilling till den goda. I boken ”Bad clowns” skriver författaren Benjamin Radford att ”onda clowner har – till de goda clownernas stora irritation – blivit de mest välkända clownerna.”

Premium: Så kom skräckclownerna till Sverige

Om jag ska räkna upp vanliga, snälla clowner, kommer uppräkningen inte så mycket längre än till Manne. Mardrömsclownerna flockas däremot i fantasin och har tagit över som kulturell arketyp. Vi känner alla till Stephen Kings Snåljåp från ”Det”, Krusty från ”Simpsons” och, förstås, Jokern från ”Batman”, som sprutar syra från sin skojblomma i stället för vatten.

Den onda clownen går dock mycket längre tillbaka än så som fenomen. Edgar Allan Poe skriver i ”Hoppgrodan” från 1849 om en vanställd hovnarr som sätter hela hovet i lågor. Operan ”Pajazzo” från 1892 som slutar med mord är ett annat exempel på clownen som sinister figur. Denna håller sig inte enbart inom fiktionens domän; den som har gett clownen sämst rykte är 1970-talets seriemördare John Wayne Gacy, vars alter ego var clownen Pogo.

En förklaring till att så många känner obehag inför clownen är tomheten under det stela leendet. Under sminket är de äkta känslorna svåra att få syn på, under masken finns en osäkerhet i vad som egentligen döljer sig i clownens inre.

Clownen har också en air av oberäknelighet, som om skrattet när som helst kan slå om till ett skrik. Sedan finns det också en vrickad illvilja i att plantera det onda i någonting som ska förknippas med lust och glädje, som att plötsligt bli biten av den gosiga hunden som på en sekund slår om från svansvift till Cujo. Skräckförfattare är väl medvetna om effekten i detta och det är därför som mitt favoritinslag i John Ajvide Lindqvists författarskap är när han i ”Människohamn” använder sig av GB-gubben – en annan clown – förknippad med sommarlov, socker och sol som en mörkrets agent.

En gräns dras mellan den anglosaxiska clowntraditionen och den europeiska, men det verkar inte som om de hotfulla clownerna i Sverige är medvetna om detta. Manne af Klintberg hänvisar till denna kulturskillnad i en artikel i Göteborgs-Posten och jämför den konstnärliga europeiska clownen med USA:s kallt kommersiella clown på barnkalaset från helvetet. ”Kommersiella clowner som Ronald McDonald är helt anonyma, vilket skapar osäkerhet hos publiken. Det är skitläskigt att inte veta vem clownen är", säger han i artikeln.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Rapporteringen om clownincidenterna, där bland annat en man i Varberg blivit knivhuggen av en person i clowndräkt, för tankarna till filmer som ”V för vendetta” och tv-serier som ”Mr Robot”. Den anonyma maskförklädda massan som ger sig ut på gatorna för att destabilisera systemet. Desillusionerad ungdom i outsiderns kostym.

Jokern – populär Halloween-kostym.

Politiska tolkningar har gjorts av clownfenomenet. I The New Yorker skriver Lizzie Widdicombe om att det inte är så konstigt att det är just i år som “clowner slutade att vara roliga” när en orangehårig Trump försöker bli USA:s president.

Men det riktigt kusliga är att det inte går att se någon given förklaring till clownhysterin, trots alla ivriga analyser. Det är inte clownerna i sig som oroar, utan hur idén viruslikt spridit sig över världen. Via nätet kan nya idévirus snabbt frodas, från islamistiska värvningsklipp till högerextremistiska terrordåd.

Många andra obehagliga idéer står redo att göra samma resa. Med eller utan clownnäsa.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons