Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatiskt uruppförande i konserthuset

Det var övervikt för dramatiken i Västerås konserthus på torsdagskvällen. Mezzosopranen Angelika Kirschlager mötte trumpetaren Håkan Hardenberger i uruppförandet av Thomas Lindahls originella drama Twilight Songs.

Annons

Det var en lång kvälls färd mot slutnumret Twilight Songs. Verket grundar sig på dikter av Percy Bysshe och Mary Shelley och beskriver en kärlek som växer mot och förbi döden.

Känslorna formligen väller fram, beskrivna med enorm inlevelse av Angelika Kirschlager i en originell dialog med Håkan Hardenbergers trumpet som inleder och avslutar diskret sordinerat men som i mittenpartiet ropar ut en naken förtvivlan.

Tonsättningen ger verkligen känslorna en stark dräkt, ytterligare stofferad av Sinfoniettans intensitet.

Thomas Lindahl, närvarande vid uruppförandet, har onekligen gjort ett gediget arbete, lite långt men så blev det med dessa texter.

Sång och trumpet, vilken klangligt speciell konstellation!

Kirschlager hade redan tidigare framträtt som solist, först i Respighis Il Tramonto med ett dramatiskt utspel ur djupet av sin kropp. Här kom operasångerskan i dagen, med väl behärskad röst, möjligen med svårigheter i det lägsta registret.

Sedan bytte hon genre och tolkade två Kurt Weill-sånger som en fullfjädrad jazzsångerska och drog med sig Sinfoniettan i täta, drivande rytmer. Nu trivdes orkestern, även så Hardenberger som utöver sitt trumpetspel skötte dirigentrollen med den äran.

Hans idé att presentera en annan Kurt Weill än den mer kände var lysande.

Ur Svit i E hade han och orkestern plockat fyra satser, oerhört intensiva och omväxlande.

Om Weill var en av kvällens husgudar var Respighi den andre.

Det var inte bara Kirschlager som sjöng honom, Sinfoniettan spelade honom också. Inledningsverket var hans Trittico Botticelliano, som översätter Botticellis konstverk med många brokiga, livfulla detaljer i den första satsen, Våren.

Den andra, De vise männens tillbedjan, med känt julsångstema, har en hel annan karaktär, friskt melodiös och med drag åt det romantiska, men Sinfoniettan tillsatte egna, lite stiliserade tolkningar av motiven också.

Den tredje satsen, Venus födelse, flödade av frodiga nyanser, genom harpan och flöjten men också genom ett ypperligt tuttispel.

En sammanfattning i hast: det blev en helkväll, både i tid och innehåll.

Annons
Annons
Annons