Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnligt och glödhett med Sinfoniettan

Kvinnlig begåvning inom olika fack lyste klart i torsdagskonserten. Störst intryck på mig gjorde pianisten Francisca Skoogh med sin personliga Mozart-tolkning.

Annons
Pianisten Francisca Skoogh, tonsättaren Molly Kien och dirigenten Joana Carneiro gjorde stort intryck i torsdagskvällens abonnemangskonsert i Västerås konserthus.

Först bör nämnas uruppförandet av orkesterverket Smarginatura som Sinfoniettan hade blivit tillägnad av sin tonsättarprofil Molly Kien. Verket är långt, plågsamt långt, med korta skimrande stråkpartier avlösta av hotfullt skärande tonsträck i splittrade ljudbilder. Bakgrunden är personliga upplevelser men kan lika gärna vara dagens världshändelser, därför ett intressant verk i tiden.

Sinfoniettan spelade med glödhet inlevelse, kanske taggad av sin tysta demonstration i kvällens början med texten ”Vi låter oss inte tystas” på en banderoll, men också driven av den spirituella dirigenten Joana Carneiros som med oförtruten energi tog sig an det långa programmet.

I Dvoraks Serenad för blåsare i d moll gav cellon och kontrabasen ett bastant fundament till blåsrösterna där de käcka valthornen öppnade salongsmusikens fönster mot de böhmiska skogarna. Stravinskys Dumbarton Oaks var också vackert med perfekt balans blås-stråk.

Men min favorit blev Mozarts Pianokonsert nr 17 i Francisca Skooghs personliga tolkning. Hennes eftersinnande, närmast meditativa spel passade verkets klara elegans och Sinfoniettan följde upp med diskret intensitet.

Annons
Annons
Annons