Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anhörigvårdarna en underskattad samhällsresurs

Annons

Att vara partner till eller med någon är för mej något fint. Det betyder att man har ett slags kontrakt med någon eller några andra människor - skrivet, muntligt eller känslomässigt. Man har förbundit sig att dela på arbete, ansvar, makt, ekonomi, glädje och sorg och inte minst omsorg.

Det är för att uppnå det sistnämnda, omsorg, som Socialstyrelsen vill använda ordet partnerskap, det vill säga bilda partnerskap mellan kommunens

äldreomsorg och närstående anhöriga för att lösa åldringsvården i framtiden.

Det är under 2005 som fyrtio-talisterna börjar stiga över 65-års gränsen, cirka 100 000 personer per år under en 10-årsperiod. Drygt 17 procent eller cirka 1,5 miljoner människor är i dag över 65 år i vårt land.

Att vi blir allt friskare längre upp i åldrarna är ju positivt men förr eller senare drabbas vi av någon åkomma så att vi behöver vård och omsorg. För att åstadkomma denna vård och omsorg krävs allt större insatser från närstående och anhöriga.

En hel del studier och utredningar har genomförts, bland annat "Framtidens anhörigomsorg" och "Anhörig 300" från Socialstyrelsen. I den förstnämnda nämns Varbergs kommun, där man de senaste åren byggt upp ett mer generöst och lättillgängligt stöd till anhöriga. Det mest påtagliga har varit kostnadsfri avlösning från hemtjänsten med upp till 12 timmar per månad.

I "Anhörig 300" nämns sam-arbete med frivilligorganisationer och kommuner om anhörigträffar, bildande av stödgrupper och studiecirklar. En begränsning har varit kommunernas ekonomi samt att allt färre friska personer har tid och vilja att engagera sig i socialt arbete.

Med min bakgrund som anhörigvårdare vill jag ge några reflektioner hur det fungerar

i verkligheten.

Att vara anhörigvårdare med ansvar för hushållet, omsorgen om sin käresta och bemöta oron med att svara på samma frågor gång efter gång utan att tappa humöret är inte lätt. Det innebär också att vara sjukskötare och initiativtagare till läkar- och tandläkarbesök och att hålla reda på medicineringen, med vetskapen om att en förändring

i hälsotillståndet fortgår. Detta arbete pågår i 24 timmar varje dygn! Kommunen har beslutat att detta arbete är värt 2 kronor och 25 öre per timme, det vill säga ett månadsbidrag på 54 kronor per dygn.

Om jag skulle behöva hjälp från hemtjänsten värderas samma arbete till 134 kronor i timmen. För att erhålla denna hjälp måste jag granskas om behov före-

ligger. Jag måste även planera

i god tid för mitt behov av avlösning och alltså betala 134 kronor i timmen för min ledighet.

Det finns ett beslut i Västerås, likt det i Varbergs kommun, om tolv timmars fri avlösning. Det innebär dock endast tillsyn och inget annat.

Det som beskrivits ovan uppfyller inte det förhållande som bör gälla i ett partnerskap utan bygger på att anhöriga exploateras. Om anhörigas benägenhet att vårda skulle avta skulle välfärdssystemet på detta område rämna.

Socialstyrelsen har i flera skrifter uppmärksammat an-hörigvårdarnas situation i bland annat skriften Anhörigas röst. De har även uttryckt att det finns en risk för att anhöriga exploateras när det ska sparas pengar inom omsorgen för gamla.

Under de senaste sex åren har Västerås kommun utrett frågan om hur anhörigvårdandet skall bedrivas. Ett särskilt anslag har avsatts från staten för detta ändamål, cirka 8 miljoner kronor.

Ett flertal projektledare har varit inkopplade genom åren. De har säkert varit ambitiösa och en hel del rapporter har utgivits under tiden, men var finns det konkreta resultatet?

Vi som är anhöriga/ närståendevårdare behöver inte fler enkäter eller broschyrer med vackra ord utan hjälp att orka, vi behöver konkreta åtgärder.

Den som vårdar en närstående utför ett arbete åt kommunen. Det borde finnas ett anställningsavtal, ett partnerskapsavtal, där förhållandet beskrivs och regleras, där frågor om trygghet, ersättning, avlösning, semester, hälsokontroller med mera klarläggs. Det skulle innebära att man som anhörigvårdare inte bara kände sig utnyttjad utan betraktades som den samhälls-resurs vi i verkligheten är - en partner som möjliggör att välfärdssystemet kan leva vidare med en medmänsklig inriktning.

Sten Andersson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons