Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borgerlig familjepolitik, var god dröj

Annons

Torsten Lindström, kd, slåss för partiets existens i Sveriges riksdag efter nästa val. Med en partiledare som ingen vet vad han heter och låga opinionssiffror är det lätt att förstå att Torsten Lindström gör vad han kan för att få upp partiets frågor på dagordningen.

I VLT den 9 augusti gör Torsten Lindström ett försök att reda ut vilken borgerlig familjepolitik som gäller efter kommande riksdagsval. Hans svar är intressant ur flera aspekter. Dels bekräftar han att det inte finns någon gemensam borgerlig familjepolitik och dels förnekar han under vilken press som regeringen Bildt till slut accepterade att införa kristdemokraternas vårdnadsbidrag.

Att det är Torsten Lindström som svarar på min artikel och inte övriga borgerliga riksdagsledamöter, bekräftar på ett tydligt sätt att det råder djup oenighet om den borgerliga familjepolitiken nu precis som då. För att i så hög utsträckning som möjligt upprätthålla en fasad av borgerlig enighet har ju partierna valt att helt bortse från att deklarera en gemensam uppfattning före valet.

Familjepolitiken ingår inte i någon av de arbetsgrupper som de borgerliga partierna tillsatt i syfte att finna gemensamma ståndpunkter. Väljarna förvägras därmed rimliga svar på frågor om hur vardagen skall gå ihop.

Dessutom blottlägger Torsten Lindström även sina bristfälliga kunskaper om sitt eget partis agerande under högerregeringen i början av 1990-talet. Han förnekar inte bara att kristdemokraterna försatte landet i en svår ekonomisk situation när de tvingade statsminister Carl Bildt och finansminister Anne Wibble att sjösätta kristdemokraternas paradfråga, vårdnadsbidraget.

Reformen var helt ofinansierad. Han förnekar också att vi under hotet av en regeringskris fick en ofinansierad reform att lägga till de redan plågade statsfinanserna. Detta medverkade inte direkt till att hushållen fick bättre förutsättningar med lägre räntor och tidsperioden hör med rätta till en av de mörkaste i svensk nutidshistoria.

Sitter man med stora lån bör man fundera ett varv till på vilken regering som bäst medverkar till att hålla räntorna nere. I detta perspektiv är det inte helt ointressant vad som hände senast en borgerlig regering fick chansen.

Ska man hålla ihop en borgerlig fyrpartiregering måste samtliga partier få utdelning i form av en "egen reform". Det är detta som de borgerliga arbetsgrupperna skall försöka åstadkomma. Ända möjligheten att lyckas med det tycks vara att undanta familjepolitiken.

Torsten Lindström beskriver kristdemokraternas politik på ett bra sätt. Vem tror han i en familj med två inkomster stannar hemma med ett vårdnadsbidrag? Mannen med den generellt högre eller kvinnan, med den generellt lägre inkomsten?

Tror Torsten Lindström att det blir lättare eller svårare att utjämna löneskillnader mellan könen om staten betalar för att den med den lägre inkomsten skall vara frånvarande från arbetsmarknaden längre än föräldraförsäkringen medger?

Han vill dessutom avskaffa det generella barnbidraget, ta bort maxtaxan i förskola och han är motståndare till pappamånader. Torsten Lindström klarar inte av att redovisa en gemensam borgerlig familjepolitik. Han försöker inte ens. Väljarna förtjänar klara besked om familjepolitiken.

Lars Eriksson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons