Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den otrolige Dr. Livingstone

Annons

Under 1800-talet var troligen forskningsresanden David Livingstone världsberömd. Beundrad för sin djärvhet, sin människovänlighet, sin kamp mot slaveriet. Han blev omtalad för sin otroliga uthållighet och sin förmåga att uthärda sjukdomar och årtionden av klimat på över 40 grader. Han fotvandrade mil efter mil i öknar och urskog och angreps några gånger av rövare och vilda djur.

Han föddes 1813 i Blantyre i Skottland i en enkel och mycket religiös familj. Religionen kom att få en avgörande roll i hans beslut och handlande. Han drömde som ung om att få bli missionär.

Det var Robert Moffat från London Missionary Society som lärde känna honom och ordnade så att han fick grundlig akademisk kunskap i teologi och medicin för att kunna bli missionsläkare.

Livingstone fick sitt första uppdrag 1840. Han avseglade från England med ett stort fartyg med Afrikas sydvästkust som mål. Han hade med sig en massa proviant och teknisk utrustning. Ingenting kunde han räkna med att få köpa i den ödsliga trakt dit han var på väg. Han hade också med sig flera bärare och lastdjur.

Det var meningen att hela färden i Afrika skulle ske till fots. Och till fots fortsatte han sedan sina långa forskningsresor i 33 år. I Afrika dog han också 1873. Hans seghet och uthållighet som vandrare var otroliga.

Livingstone var den förste vite man som gått genom det oländiga och då väglösa området mellan Atlantkusten och Indiska oceanen. Färden gick ungefär så långt norrut som nuvarande Zambia. På resan härjade bland annat malaria, sömnsjuka, giftormar och rovdjur.

Han blev överfallen av ett lejon som bet sig fast i hans vänstra arm och ruskade honom. Någon i sällskapet sköt lejonet. Men såren på armen var stora och plågsamma. Livingstone hade ju själv läkarutbildning, så han sydde ihop såren med sin högra hand, helt utan bedövning. Men han drog åt stygnen för hårt så armen inte gick att räta ut. Så han fick gå med krökt vänsterarm resten av sitt liv. Det var ett av hans signalement, förutom den smala, nästan spinkiga figuren och de stora ögonen som tittade stint på folk så att de kände sig genomskådade.

Han hade en enorm utstrålning. Särskilt araber, som det fanns gott om i de flesta afrikanska länder, fick för sig att han var någon sorts övermänniska. Därför vågade de inte döda honom. Han behandlades med vördnad. Araberna var på många ställen den enda grupp som hade ordnande makt.

Livingstones sista stora forskningsresa började 1865 och utgick från Kenyas östkust. Han samlade en stor karavan på bortåt 100 man. Ett 50-tal infödda bärare hyrdes in liksom många tekniker av olika slag. 20 indiska seapoys, tränade soldater, kom med som livvakter. Vidare fyra kameler, fem åsnor, tre bufflar och en kalv.

Det var svårt att hålla ordning på denna blandade skara.

Livingstone hade en egenhet som skadade företaget. Han ville ensam bestämma allt. Men ibland ville han vara ensam och borta ett par dagar för att rekognosera terrängen. Då blev det kaos i lägret. De slogs, de stal, de rymde. Han hade snart bara några få män kvar.

Kontakten med England bröts efter en vecka och sedan hörde man inte av honom på fem år. Två gånger blev han dödförklarad i Times. Till slut började man ordna kransar och annat för en jättebegravning av honom i London. Men då kom bud att den amerikansk tidningsmannen Henry Morton Stanley hittat Livingstone i staden Ujiji vid Nyassasjön. Så begravningen måste uppskjutas tills vidare.

Orsaken till Livingstones långa tystnad var att arabiska slavhandlare stal all hans post. De var rädda att han skulle påverka engelska regeringen att ingripa mot slavhandeln.

Han har betraktats som världens för-nämste forskningsresande. Han upptäckte bland annat Victoriafallen och en av Nilens källor och mycket, mycket mera. Han var den som öppnade Centralafrika för missionen. Han kunde i Botswana predika flytande på bantuspråket setchwana som han lärt sig.

Han dog 1873 på en liten ort nära Tanganyikasjön. Infödda tjänare bar kistan med kroppen av deras älskade beskyddare och hjälpare. De bar den ned till kusten. Därifrån befordrades den med skepp till London. Han begravdes i Westminster Abbey, på en särskilt förnäm plats. Han var Englands stolthet.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons