Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du fattas oss, Anna!

Annons

Det har nu gått obegripliga två år sedan Anna Lindh drabbades av det vansinniga våldet. Hon gick till NK i Stockholm för att hitta något passande att ta på sig inför en tv-sänd debatt. Så vanligt. Så nästan obegripligt vanligt. Hur många gånger har inte vi andra "vanliga" människor varit med om precis samma sak? Att rusa ut på lunchen eller efter jobbet för att hitta något nytt att ta på inför något vi ska göra.

Men Anna Lindh var inte bara en vanlig, gift tvåbarnsmamma. Hon var också landets utrikesminister. Hon var en kvinna som med stor pondus och integritet kunde tala med världens makthavare. Hon talade om miljöhoten. Hon talade om behovet av nedrustning och kampen mot terrorism:

"Om vi låter kampen mot terrorismen överordnas de mänskliga rättigheterna är det vi som förlorar och terroristerna som vinner. De mänskliga rättigheterna är kärnan i den toleranta livsstil som vi eftersträvar och som de bekämpar."

Jag hade förmånen att få arbeta några år tillsammans med Anna Lindh när vi som nyvalda ledamöter kom till riksdagen efter valet 1982. Tillsammans med bland andra Margot Wallström och Mona Sahlin bildade vi gruppen RUS, riks-dagens unga socialdemokrater.

Vi hade många härliga diskussioner tillsammans. Samtal som förgylldes av det där underbara smittande skrattet som Anna alltid bar med sig.

I morgon är det två år sedan hon dog. Det är obegripligt. På årsdagen av terrorattacken mot USA tystnade hennes skratt. Då hade det besinningslösa våldet tagit ut sitt pris. Hennes liv.

På något sätt kändes det så ovärdigt att hon skulle få sätta livet till, oskyddad mitt bland alla människor. Ändå var det så hon ville ha det, att få vara mitt bland människorna. De mänskliga rättigheterna stod alltid i centrum för hennes handlande: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter."

När jag nu avnjuter denna helg ? förhoppningsvis med fint brittsommarväder ? kommer nog mina tankar att gå till Anna flera gånger. Men också till alla de andra människor som drabbas av det oskyddade våldet. Det är inte acceptabelt. Det måste få ett slut.

Kanske är det det finaste sättet att hedra hennes minne, att arbeta mot våldet och för förståelsen och toleransen. Där har vi alla också ett eget ansvar. För vi har ju bara ett liv. I Anna Lindhs fall blev det alldeles för kort. Det fanns så mycket kvar för henne att utträtta. Med stor medkänsla för hennes familj en helg som denna säger jag bara:

Du fattas oss, Anna!

Margareta Israelsson

Riksdagsledamot (s)

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons