Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elektricitet än en gång

Annons

I en tidigare artikel pekade jag på fördelar och nackdelar med inrättande av "elsanerade" lokaler vid landstingets sjukhus. Sådana lokaler skulle hysa personer, som drabbats av allvarlig sjukdom och anser sig känsliga för elektricitet. Jag skrev då att Socialstyrelsen (SoS) ställde sig "kallsinnig" till så kallad elöverkänslighet. Skulle skrivit "borde vara kallsinnig".

Jag har med intresse granskat SoS hanterande av detta tillstånd.

I sina råd rörande elöverkänslighet (styrelsen buntar till viss del ihop dem som anser sig plågade av amalgam med de elöverkänsliga, ett kanske rationellt men inte helt lättförståeligt framgångssätt) meddelar SoS att det inte finns vetenskapligt stöd för begreppet elöverkänslighet.

Längre fram i texten: "Om patienten inte anser sig tåla viss elektrisk utrustning eller vissa miljöer är detta något som måste tas hänsyn till så långt som möjligt". Varför det, frågar sig den förvånade läsaren. Hur kan en myndighet, som är noga med att sjukvård skall bedrivas enligt vad vetenskap och beprövad erfarenhet lär, själv inte leva upp till ett sådant krav?

Det finns möjliga förklaringar. Man har gjort en reservation genom att framhålla att det inte finns studier, som utesluter att elöverkänslighet inte är ett tillstånd utlöst av elektricitet. Detta är ett minst sagt svagt stöd för att sådan upplevd känslighet är en realitet.

Om en läkare skulle behandla en tumörsjukdom med morotssaft skulle SoS bli djupt upprörd och skulle så förbli, även om vederbörande försvarade sig med att det saknas vetenskapligt stöd för att sådan behandling inte är verkningslös.

Man måste förstå att personalen på SoS inte är mer än människor. Så faller man för frestelsen att vara snäll och ger direktiv enligt ovan. Det kan också tänkas att man, i hopp att få en smula lugn, faller undan för trycket från dem, som upplever sig plågade av elektricitet.

Vidare, på SoS vet man att biologiska sanningar är relativa, en insikt som de elöverkänsliga sällan visar prov på. För yttersta säkerhets skull ger man då råd baserade, inte på fakta, utan på tyckande.

En tung myndighet som SoS kan kosta på sig sådant; man har ju inte kostnadsansvar för följderna av sin skrivning.

Legitimera inte elöverkänslighet med lokaler, som är mer "elsanerade" än vad landstingets tekniker finner rimligt. Man kommer i annat fall att se isen bruten och ställa nya krav.

Dessutom, ingenting motsäger förmodan att elöverkänslighet smittar.

Jan Hällén

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons