Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En oklok Lex Uggla

Annons

På sista tiden har jag tänkt ovanligt mycket på Magnus Uggla, sångaren och låtskrivaren, alltså.

Men, som ni kanske anar, är det inte någon av hans låtar som har fastnat i huvudet på mig. Generationsskillnaden mellan honom och mig utgör nog där ett visst hinder. I stället är orsaken av skattepolitisk natur.

Magnus Uggla har nämligen utsatts för det tvivelaktiga nöjet att få en "skattelag" uppkallad efter sig: Lex Uggla.

Bakgrunden är att några byråkrater i Skatteverket kommit fram till att Uggla haft för stor likviditet i sitt bolag Uggly Musics. 14,3 av totalt 16 miljoner kronor i bolaget har av byråkraterna underkänts som arbetande kapital och i stället omdefinierats som privat beskattningsbar för-mögenhet.

På liknande sätt har skattemyndigheten behandlat flera andra företagare, exempelvis ägaren till ett företag som den 17 december 2003 såldes för

300 miljoner kronor. Pengarna överfördes till ett bolag som säljaren ägde och som arbetade med värdepappersförvaltning. Eftersom endast fyra bankdagar återstod före årsskiftet placerades köpeskillingen i bankreverser i väntan på det nya året.

Det tyckte inte skattebyråkraterna om. I deras ögon var de 300 miljonerna en "överlikviditet" i säljarens bolag.

I och med att de inte investerats på de fyra dagar som stod till buds var även dessa pengar privata och beskattningsbara. Frågan hur det ens ska vara möjligt att investera 300 miljoner kronor någorlunda klokt på fyra bankdagar har skattmasarna naturligtvis inte känt sig tvingade att besvara eller ens reflektera över.

Politiker i statsbärande ställning må i passliga högtidstal hylla företagsamheten. Men i den handfasta verkligheten står de för ett samhällsbygge enligt vilket det är fult att driva företag och misstänkt kriminellt att göra det på ett sådant sätt att pengar samlas i företagets kassa i väntan på nyinvesteringar - eller kanske bara sämre tider.

I denna anda äger skatte-verkets räknebyråkrater, och i senare skede domstolarnas jurister, den exklusiva rätten att avgöra vad som är tillräckligt respektive mer än tillräckligt ifråga om företagens likviditet. Vad har de för affärsmässig kompetens till det?

Att likviditeten kan ha uppstått i bolagens verksamhet och inte kan plockas ut privat av företagarna utan att en stor del förloras i skatt tas det ingen hänsyn till.

Inte heller tycks det vara så noga med om den här rättstillämpningen är till någon nytta eller ej.

Om inte onoterade aktie-bolag får förvalta sina vinstmedel på eget sätt för att få dem att växa snabbare än de numera nästan nollade bankräntorna, hur ska då någon kunna inbilla sig att ett privat företagande ska fortleva i Sverige? Tror våra politiker att företagen expanderar bättre och ger fler jobb om de i stället betalar sin expansion med hjälp av lånade pengar - till bankernas högre utlåningsräntor? I så fall är det illa ställt.

Olle Wärmlöf

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons