Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Engagerat arbete för flodvågens offer

Annons

Elisabeth Bäck uttrycker i lördagens VLT sitt missnöje med bland annat Västerås stads engagemang i arbetet med att stötta dem som drabbats av flodvågen. Inledningsvis var Västerås stads krislednings främsta uppgift att stötta socialjouren och de så kallade Posom-grupperna (psyko- och socialt omhändertagande) dygnet runt.

I Västerås har journumret 021-39 20 66 spelat en central roll i krisarbetet. Numret är den "enda vägen in" till krisorganisationen och där kan bland annat anhöriga och drabbade få information och hänvisas vidare så att de får rätt stöd och hjälp.

När människor började återvända hem från det drabbade området fanns särskilda mottagningskommittéer på Arlanda och andra flygplatser. De har bemannats av bland andra polis, sjukvård och frivilligorganisationer, som bedömt vårdbehov och slussat människor vidare till deras hemkommuner. Bilden är att hemkomsten har fungera bra och att mottagandet på Arlanda fungerar. Det finns tydliga rutiner och anhöriga och hemvändare har sammankopplats.

Parallellt med det operativa arbetet på socialjouren och i Posom-grupperna har kommunikationen spelat en viktig roll. Det har skett en intensiv samverkan med bland andra landstinget, polisen, länsstyrelsen - som har ett samordningsansvar - och frivilligorganisationer, inte minst kyrkan. Erfarenheterna av detta arbete är mycket goda.

I takt med att allt fler människor återvänt från de drabbade områdena har krisledningens fokus flyttats till frågor kring hur skolor, förskolor och andra arbetsplatser nu ska agera.

Det finns naturligtvis olika sätt att förhålla sig till dem som direkt har drabbats eller som är anhöriga till drabbade. Vårt sätt att agera bygger på tidigare erfarenheter från krishantering där olika förhållningssätt diskuterats. Det är inte alltid samhällets "institutioner" som är det bästa stödet vid en kris. När en person drabbas av ett trauma, en stor sorg eller liknande är det mest naturliga att få stöd och hjälp av ens nära och kära. De anhöriga känner den drabbade, vet vilken "vardag" han eller hon befinner sig i och kan utifrån en personkännedom anpassa stödet till det för stunden bästa. Ofta handlar det i början om att finnas nära, hålla om, trösta och tala med varandra.

Erfarenheter som vi tagit del av visar att det kan uppfattas som påträngande att okända personer direkt tar kontakt med en drabbad. En uppföljning av branden på färjan Scandinavian Star visade tydligt att ett mycket aktivt sätt att bedriva psykosocialt omhändertagande på, inte uppfattades som någonting positivt, utan snarare påträngande. Det var en utgångspunkt för vårt agerande. Våra mycket professionella medarbetare med erfarenhet av krishantering har varit med i arbetet med att planera för våra egna insatser.

Som drabbad eller anhörig till drabbad är det viktigt att kunna möta andra drabbade/anhöriga för att stötta varandra och dela varandras upplevelser. Upplevelsen av att ingen annan kan förstå vad som skett, är stark. Därför tog vi, tillsammans med Västerås stift och Röda Korset, initiativ till att inrätta en mötesplats dit man kan söka sig för att tala om det som skett.

När den mest akuta bearbetningsfasen är över tar en mer långsiktig fas vid. Den kan se olika ut från fall till fall. Ibland behövs ett mer professionellt stöd i form av till exempel psykiatri, kuratorer med mera och i dessa fall står vi och andra inblandade aktörer väl rustade.

Västerås stad har arbetat mycket intensivt med alla de frågor som är en följd av katastrofen. Hade VLT bevakat vårt arbete, hade det varit tydligt. Vi har, liksom andra kommuner och myndigheter, arbetat utifrån ett många gånger otydligt läge. Mitt i all bedrövelse känns det som en ljuspunkt att se att organisationen står väl rustad för osannolika händelser som denna och, inte minst, genom det engagemang som alla visar. Att kalla detta arbete för oengagerat, bedrövligt och pinsamt är oförskämt mot alla dem som lagt ner så mycket gediget arbete och sitt engagemang.

Elisabeth Bäck prisar VLT:s sätt att informera om drabbade och deras anhöriga. Att medier, för att tillfredsställa läsarnas behov av "information", jagar dem som drabbats och anhöriga till drabbade för att de ska berätta sin historia i tidningen, är mediernas sätt att hantera händelser som denna. Vi har dock en helt annan utgångspunkt. För oss är den enskilda personen viktigast och vi försöker att hantera det stöd vi kan ge på bästa sätt. I situationer som denna har vi inte alltid de rätta svaren. Säkert har vi inte i alla delar agerat på bästa sätt och vi kommer efter en tid att granska och utvärdera det egna arbetet.

Monica Ericsson, stadsdirektör

Elisabeth Bäck svarar:

Vi har ingen anledning att tro att kommunens krismedarbetare inte gör ett professionellt arbete.

Det jag kritiserat är att kommunen dels inte har någon ordning på hur många västeråsare som drabbats, dels inte gör något för att ta reda på de korrekta siffrorna.

Vi har också uppenbarligen olika uppfattning om de drabbade mår bäst av att kontaktas, eller inte.

Jag tror att det är bättre att ringa en gång, än att inte ringa alls.

I går fick jag samtal från den Västeråskvinna som kom hem från katastrofen i Thailand utan sin man. Hon är mamma till det minderåriga barn som saknar sin pappa. Det barn som Västerås kommun och polisen inte visste något om och som stadsdirektör Monica Ericsson inte tycker det finns någon anledning att ringa och fråga om hon behöver någon hjälp.

Västeråskvinnan tackade mig för det jag skrivit och för att VLT tagit upp frågan. Hon hade gärna sett ett samtal från Västerås kommun.

Detta är en anhörig som vi har lämnat ifred och respekterat att hon inte vill bli intervjuad. Så den svepande kritik av medier som stadsdirektör Monica Ericsson ägnar sig åt behöver inte vi på VLT ta åt oss av.

Elisabeth Bäck

huvudredaktör VLT

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons