Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU är i grunden en rättsordning

Annons

Vem bestämmer? Politikerna eller byråkraterna?

Det är den ständiga frågan i EU.

Rätt svar lyder: båda. Kommissionen, rådet och parlamentet är involverade i ett ständigt givande och tagande. En part ska inte kunna topprida den andra.

Så är det tänkt. I praktiken är inflytande och effektivitet en funktion av det ekonomiska och politiska konjunkturläget. Under vissa perioder dominerar byråkraterna i kommissionen, under andra politikerna i rådet och parlamentet.

De senaste åren har kommissionen tuktats rejält. Inte bara på grund av interna stridigheter, korruption och inkompetens, utan också därför att stats- och regeringschefer sänkt ambitionsnivån. Efter dryga 15 år av reformer och expansion är det dags, resoneras det, att skörda vad man sått. Keine Experimente, som tidigare förbundskanslern Helmut Kohl lovade väljarna. (Han blev också mycket riktigt återvald.)

Problemet är att vissa politiker har svårt att leva med den ordning de ställt sig bakom. Integreras Europas ekonomier och allt fler stater förs in i samarbetet blir under alla omständigheter krav på lika villkor oundvikliga. Och vill man stabilisera ekonomierna, öka konkurrens och riva monopol och handelshinder så gäller detta alla medlemsstater.

Men när dessa självklarheter ska tillämpas i praktiken gäller ett särskilt regelverk för de stora länderna och ett annat för de små. Frankrike och Tyskland har visat att de sätter egna intressen framför det övriga Europas. Om det sedan underminerar EU:s trovärdighet och sammanhållning, må så vara.

Inför en sådan attityd står kommissionen, som ska tillvarata samtliga medlemmars intressen, sig slätt. När unionens två viktigaste stater fuskar, bromsar och manipulerar lamslås byråkraterna. Men inte bara de drabbas. Övriga medlemsstater ser sitt manöverutrymme beskuret av mobbarna från Paris och Berlin.

Någon kanske tycker att beskrivningen är väl alarmerande. Länderna har ju bråkat förr och sedan kommit överens. Riktigt. Skillnaden är att de nu är så många fler och att risken för kriser och handlingsförlamning ökar om särbehandling och privilegier sätts i system. EU är

i grunden en rättsordning. Respekt för denna ordning är ett villkor för att det mångfasetterade Europa ska fungera och samarbeta.

Göran Persson kallade det senaste toppmötet i Bryssel en framgång - länderna hade ju kommit överens. Statsministern var väl så illa tvungen att hålla god min

i elakt spel. Men naturligtvis vet han att kompromisserna och löftena inte kan dölja att EU försvagats ytterligare. Att länderna bara skjuter obehagligheterna framför sig och bäddar för svårigheter

- betydligt större svårigheter - längre fram.

Vad händer nu? Den frågan ställer sig Jacques Chirac. Har hans hårda utspel mot nyliberalism och social dumpning vänt nejsidans medvind inför folkomröstningen den 29 maj om EU:s nya konstitution?

För detta var presidentens strategi på toppmötet att misstänkliggöra och tala illa om EU för att framstå mer som fransman än europé. De andra länderna lät honom hållas, lät honom beskriva unionens utveckling som oönskad och farlig. De accepterade strategin, för Europas skull.

Men om jag vore fransk väljare och lyssnade till Chirac skulle min reaktion bli den motsatta. Hans kritik och varningar skulle framkalla skepsis eller ett ännu hårdare motstånd mot konstitutionen. Varför rösta ja till en sådan organisation? Varför lita på politikerna?

Mats Wiklund, frilansjournalist

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons