Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Europa omgrupperas

Annons

Vi inleder med ett påstående: EU kommer aldrig att förvandlas till ett Europas förenta stater. Och fortsätter med en följdsats: EU är därför på väg att upphöra.

För det ena hänger ihop med det andra. Europasamarbetets utveckling drevs på av en genuin vilja att harmonisera och integrera medlemsländerna på nästan alla samhällsområden. Kulmen nåddes med den politiska unionen och EMU. Men sedan dess har det gradvis gått utför.

Att vi nu kommit till vägs ände är logiskt och oundvikligt. Nationalstatens intressen har visat sig väga tyngre än Europas. När det väl gäller är regeringarna ovilliga att anpassa sig till ett övergripande politiskt syfte.

Integrationsprocessens utgångspunkt var det kalla krigets slut. När kommunismen och Berlinmuren föll kunde den genomföras fullt ut, i syfte att säkra och sprida demokrati och marknadsekonomi. Många såg slutmålet hägra: en federation.

Men drygt 15 år senare har förutsättningarna ändrats. I det nya och fria Europa är utgångspunkterna och intressena så många och skilda att den gamla modellen har blivit obrukbar. När öppenhet och frihet är allmän egendom, när hoten har försvunnit, upphör också de gemensamma behoven som kittade samman staterna.

Följden är ett EU på drift med så påtagliga misslyckanden och svårigheter att inte ens den mest optimistiske kan förneka problemets omfattning. Några exempel:

w Stabilitets- och tillväxtpakten havererar därför att Tyskland och Frankrike sätter sina ekonomier före eurozonens utveckling och låter budgetunderskotten växa.

w Lissabonstrategin, att göra EU mer konkurrenskraftigt, fungerar inte därför att länderna vägrar ge upp monopol och handelshinder.

w Motsättningarna mellan öst och väst växer. De gamla medlemsstaterna räds de nyas ökade politiska och ekonomiska inflytande.

w En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik låter vänta på sig. Efter Irakkriget är Europa mer splittrat än någonsin.

w Förslaget till ny konstitution är okänt för de flesta och risk finns att det blir nej i ett par folkomröstningar, bland annat på grund av missnöje med EU. Avståndet mellan Europas politiker och medborgare har tvärtemot förhoppningarna inte minskat.

Vad händer, frågade jag statsvetaren Dominique Moisi i Paris, om Frankrike röstar emot konstitutionen den 29 maj? Då hamnar Europa i politiskt kaos, svarade han.

Kommer då EU:s medlemmar att bilda A- och B-lag, där vissa tar ledningen och andra följer efter när det passar? Det har ingenting med konstitutionen att göra, sade Moisi. Det sker redan.

En svensk diplomat med lång erfarenhet från Bryssel bekräftar Moisis påstående för mig. De många deltagarna, noterar han, gör ministerrådmötena otympliga och formella. Länderna delar upp sig och pratar ihop sig i förväg.

Det heterogena Europa har alltså börjat splittra unionen. EU fortsätter naturligtvis att existera, men i sin nuvarande form kan organisationen inte fungera mycket längre till. Den utgår från en värld som inte längre existerar.

Vad som kommer i stället är omöjligt att säga men en ny ordning förutsätter att olikheter och skilda perspektiv accepteras. Bara så kan länderna bli överens om vad som verkligen förenar dem och vad de vill få ut av samarbetet. Bara så är det möjligt för EU att fortsätta utveckla Europa.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons