Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge elöverkänsliga säker vård

Annons

Thomas Wihman (mp), oppositionsråd i landstinget, har i en motion krävt ett elsanerat vårdrum för elöverkänsliga patienter, som har svårt att klara den elintensiva miljön på Centrallasarettet. Majoriteten i landstinget, som består av socialdemokrater och vänsterpartister, tänkte först avslå motionen. Men vid landstingsfullmäktiges sammanträde den 23 februari, tog de sitt förnuft tillfånga och beslöt tillsammans med övriga partier att utreda förutsättningarna för ett elsanerat vårdrum och en handlingsplan för de elöverkänsliga. Detta är glädjande och ett steg i rätt riktning.

Under de tio år har jag försökt få till stånd ett elsanerat vårdrum har jag bland ansvariga politiker och sjukhusledning märkt en nonchalant attityd till problemet och de elöverkänsliga även om undantag finns. Till exempel skrev sjukhusdirektör LarsGunnar Kallin till mig i juni 2003 och berättade att ett elsanerat rum låg med i planeringen för den om- och tillbyggnad som skulle vara klar 2005-2006. Men sedan införde politikerna investeringsstopp med känt resultat.

Men det ointresse man tidigare visat elöverkänsliga förvånar mig inte och det bara bekräftar hur styvmoderligt elöverkänsliga behandlas i samhället. Till dem som försöker bagatellisera de elöverkänsligas problem har nu sällat sig elingenjör Claes Fröhling vid Centrallasarettet, som i en radiointervju i P4 den 24 februari påstår att lasarettet är helt elsanerat sedan fem år tillbaka.

Åter ett bevis på den okunskap som finns om de elöverkänsligas verklighet.

Det är möjligt att man försökt minska de elektriska och magnetiska fälten på lasarettet men elmiljön är fortfarande långt från acceptabel för elöverkänsliga. Bara sådana saker som lysrör, lågenergilampor, datorer, bildskärmar, skrivare, digitala trådlösa telefoner, tv-apparater med mera ställer till stora besvär.

Likaså apparater som används vid undersökningar och behandlingar till exempel röntgen, magnettomografer eller elektronisk övervakning. Jag är naturligtvis medveten om att röntgen-, operations- och laboratorieavdelningarna inte kan fungera utan el och att säkerhetskravet vid diagnostik och behandling tar över de risker en relativt kort exposition för el medför en elöverkänslig patient. Men även här kan ofta relativt enkla åtgärder åtminstone nedbringa den elektromagnetiska strålningen.

Med tanke på den okunskap som visats är det på sin plats med en beskrivning av de elöverkänsligas symtom: Två huvudgrupper kan urskiljas även om individuella variationer förekommer. En grupp har mest hudbesvär till exempel rodnad, utslag, ödem, hetta och ibland intensiv brännande smärta främst i ansiktet, på halsen och bröstet. Stickningar, domningar och "grus" i ögonen kan också förekomma.

Den andra gruppen kan förutom nämnda symptom även ha symptom som onormal trötthet, koncentrations- och minnessvårigheter, huvudvärk, yrsel, illamående, hjärtklappning, kramper, muskel- och ledbesvär, luftvägsbesvär, mag-/tarmbesvär, ljus- och ljudkänslighet. För de värst drabbade är vistelse i dagsljus omöjligt och medvetslöshet kan inträda vid vistelse i elintensiv miljö.

Vad orsakar då elöverkänslighet? Tyvärr har frågan inte fått sin slutgiltiga lösning och forskarna är oense. Men allt fler rapporter visar på en biologisk förklaringsmodell. En hypotes som allt oftare framförs och som jag själv är böjd att stödja är i korthet följande. Alla elektronikapparater utsöndrar vid normal användning olika ämnen och sönderdelningsprodukter till exempel bromerade flamskyddsmedel, fosfater, epoxi och PCB.

Särskilt när apparater är nya utsöndras dessa ämnen från dator- och bildskärmshöljen, tv-apparater, mobiltelefoner, kretskort, etcetera.

Dessa ämnen har egenskaper som gör att de vid kontakt med ultraviolett ljus eller synligt ljus men även elektromagnetisk strålning av annat slag, kan skapa ljuskänslighet och en rad andra symptom om man får dem på huden eller andas in dem. Med andra ord bottnar troligtvis elöverkänslighet i en kemisk förgiftning.

Kvicksilverförgiftning från amalgamfyllningar har samma effekt. I USA kallas elöverkänslighet för "Multipel kemisk överkänslighet". Jag vill i detta sammanhang poängtera att elöverkänslighet inte är unikt för Sverige. Det finns 100 000-tals fall i högindustrialiserade länder i Västvärlden och Asien. Några länder i Europa har via olika undersökningar uppskattat att cirka 3 procent av befolkningen är drabbade men att allt fler tillkommer.

För de elöverkänsliga är en elsanerad vårdmiljö ett livsviktigt önskemål. En kort- eller långvarig vistelse i elintensiv sjukhusmiljö eller annan miljö kan orsaka ett kraftigt försämrat allmäntillstånd och ökad känslighet för el i veckor eller månader efteråt. Även för den elöverkänsliges anhöriga skapar detta oro och stora problem. Frågan måste därför få en snar lösning.

Jag anser att landstinget har en absolut skyldighet att ge elöverkänsliga tillgång till den vård de behöver under former som inte kränker eller försämrar deras tillstånd. Dessutom är elöverkänslighet klassat som ett funktionshinder och faller därmed under dels FN:s 22 standardregler, dels propositionen Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken (1999/2000:79) där det bland annat anges att man skall göra den fysiska miljön tillgänglig för funktionshindrade.

Sven Helander

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons