Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intresse för ockult tradition inte fel

Annons

Bengt Rösiö skriver elegant och intresseväckande, så även i krönika den 22 juli, "Vår herre har många boningar". Inte utan fog kan man säkert slå ned på en del av det "geschäft i religion" som Rösiö ger exempel på från den judisk/kristna sfären.

Det är också viktigt att som Rösiö lyfta fram de positiva värderingar och "hela klaviaturen av riktningar" som den islamska traditionen uppvisar. Kunskap och nyanser bidrar till att avväpna schablontänkande och rädsla för olikheter och öppnar ögonen för rikedomen i den mänskliga kulturen och dess olika yttringar, inte minst vad gäller religionsutövande och trosfrågor.

Dock måste jag reagera på hur Rösiö i några raljerande penndrag avfärdar Dan Browns spänningsroman da Vinci-koden som "dravel". Det är att nedvärdera såväl författaren som alla de tusentals läsare som av allt att döma läst denna bestseller med stor behållning. För tjugo år sedan skrev Umberto Eco sin klassiker Rosens namn, vilken både ger en initierad bild av italienskt klosterliv under trettonhundratalet och utgör en utomordentligt spännande detektivroman. Browns bok innehåller inte samma fullödiga historiska detaljer som Ecos men bygger ändå på ett liknande koncept. Drivande i boken är den spännande intrigen, men på köpet får läsaren sig till livs glimtar från en tanketradition vid sidan om huvudfåran inom västerländsk kultur, den ockulta och mystiska.

Kanske någon annan med större kunskap om religiös symbolik, den heliga Graal, Prieuré de Sion, Opus Dei med mera kan yttra sig om tillförlitligheten i de fakta som ges i boken, men Brown lär ha gjort seriös forskning inom området innan han skrev den. Och man behöver ju inte göra avkall på sina grundvärderingar bara för att annorlunda föreställningar än de etablerade sätts på pränt.

Onekligen väcker boken intresse för dessa speciella tankespår i västerlandets historia, och det kan väl inte vara mer fel än att en Jan Guillou konstruerar en fascinerande berättelse om Arn i en fingerat historisk miljö.

Till konstruktionens natur hör att det är svårt att urskilja gränsen mellan fiktion och vetenskapligt belagda historiska miljöer, men det fråntar inte berättelsen funktion att, förutom att underhålla, berika vår erfarenhet, väcka vår nyfikenhet och mana till eftertanke. Men "dravel" är det knappast.

Slutligen funderar jag på vad Rösiö menar med att islam skiljer sig från kristendomen bland annat genom att man "inte tror att Gud hade barn". Ordvalet förefaller vara uttryck för en vulgarisering av den för kristendomen så centrala inkarnationstanken, att Gud blev människa. För övrigt används ordsammansättningen "guds söner" redan i Bibelns första bok Genesis, vilken erkänns av alla de tre monoteistiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam.

PER KELFVE

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons