Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Lärare: Ambitiösa ungdomars liv slås i spillror – jag har tappat tron på Sverige

Debatt

En man tittar på en Sverigekarta i Migrationsverkets anläggning i Märsta.

Jag blickar ut över klassrummet och borde känna mig nöjd. Sällan har jag undervisat elever som jobbar med så stor frenesi. Trots det har jag en stor klump i magen. Två av klassens elever har försvunnit, ingen vet vart de har tagit vägen. En har ryckts upp från sin tillvaro och skickats iväg till en annan stad. En har varit på intervju, fått avslag och försöker jobba men sitter mest och stirrar tomt. Ett helt vanligt klassrum i Sverige. Sverige?

Jag har jobbat som lärare i sjutton år, undervisat i svenska och engelska och hela tiden försökt fått med tankar och fakta om mänskliga rättigheter i min undervisning. I hela mitt liv har jag känt mig tacksam och stolt över att få bo i Sverige och vara en del av det ultimata landet när det gäller just detta. Jag har tänkt och vetat att om det sker några kränkningar mot mänskliga rättigheter så händer det något; de styrande går in och rättar till så att systemet fungerar och våra grundvärderingar bibehålls. Så är inte fallet längre.

Det senaste året har jag undervisat på ett språkintroduktionsprogram för nyanlända och sett ambitiösa ungdomar kämpa varje dag i skolan. Jag har hört dem säga att de är så tacksamma över att få vara i ett land i fred, ett land med mänskliga rättigheter och ett land där man kan gå i skolan varje dag. Jag har hört dem säga att de vill ge tillbaka. De vill studera och jobba, nå sina drömmar, men i första hand vara trygga och säkra. Jag och mina kollegor har kämpat för att lära dessa elever svenska och berikats tusenfalt av det vi fått tillbaka. Vi har delgett varandra tankar om vilka fantastiska ungdomar det är och vilken resurs de kan bli i vårt land. Många har arbetat inom yrken som vi kommer att behöva folk till i framtiden. Vi har lyssnat till deras historier och tänkt att de är i Sverige, tack och lov, nu är de trygga.Nu ser jag samma elever förvandlas till mänskliga spillror. En efter en.

Första riktiga skakningen kom när en elev, från en dag till en annan, skrevs upp i ålder och flyttades till en annan stad. Sedan hände det en annan elev, och en till, och en till … Samma sak händer när de fyller 18; de rycks upp, förlorar hela sitt nätverk och också sin gode man, som ska tillgodose ungdomens rättigheter i ett land där de inte kan språket eller samhällssystemet fullt ut. Många gånger förlorar de också rätten att gå i skola. De vänder sig till sina gamla lärare och gråter i förtvivlan och där står vi – handfallna, med tomma stolar i klassrummet, och försöker fortsätta undervisa om Sverige och mänskliga rättigheter.

Andra skakningen – som är en jordbävning - pågår nu. Ungdomarna kallas till intervjuer och en efter en får de avslag. Många av dessa elever känner att alternativet att skickas tillbaka till Afghanistan, som de flesta kommer ifrån, är värre än döden. Ambitiösa och laglydiga ungdomar som inte vill annat än att följa regler, går hellre under jorden än skickas tillbaka till Afghanistan. Vi vet att de måste försörja sig på något sätt där risken för kriminalitet är överhängande och att i hopplösheten finns det en risk att ta till droger för att stå ut. Starka, friska och glada ungdomar förvandlas till vrak. Jag och mina kollegor försöker trösta, stötta och finnas där, men vi förvandlas vi också. Vi tappar tron på Sverige.

Vi måste stoppa det här vansinnet och ta ansvar för den situation vi har skapat. Vi måste förstå att den som väljer de fruktansvärda alternativen mot en tillbakaresa, gör det av en anledning. Historierna från ungdomarna är svåra att ta in; de flesta har varit med om någon eller några av dessa saker: våld och övergrepp, djup fattigdom, lite eller ingen skolgång, ständiga trakasserier på grund av fel inriktning av religion eller tillhörande av fel folkgrupp och många har dessutom tillbringat större delen av sitt liv i Iran där en del, som barn, tvingats delta i kriget i Syrien.

De långa asylprocesserna har också gjort att många har varit här ett och ett halvt år eller längre och lärt sig svenska och byggt upp en tillvaro. Att höra dessa historier, blicka in i ögon som sett och upplevt alldeles för mycket och veta att man inget kan göra, känns ohyggligt och återigen surrealistiskt; sker detta i Sverige?

Att Afghanistan inte är ett säkert land finns otalig fakta och nyhetsrapportering om, och information från till exempel UNHCR, Amnesty International eller Human Rights Watch borde väga tungt. Vi vet att våldet har trappats upp och att tidigare klassade säkra områden, inte längre är säkra, vilket omöjliggör för människor att leva som så kallade internflyktingar.

Vi vet att Afghanistans vice flyktingminister har vädjat för ett stopp av deporteringar, på grund av säkerhetsläget och tillströmningen av människor från Pakistan och Iran. Basala behov som rent vatten, mat och bostad kan inte tillgodoses. Även partiledare som Jan Björklund och Annie Lööf samt språkröret Gustav Fridolin, har fått upp ögonen och höjer rösten för ett stopp. Jag vill vakna upp ur mardrömmen, se att ungdomarna ges amnesti och få tillbaka tron på Sverige.

Marie Nilsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons