Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss slippa köpa mazariner med kort

Annons
Björn Eriksson ordförande i Säkerhetsbranschen

Sommaren och turistsäsongen är här. Glädjande nog turistar allt fler i Sverige – inte minst folk från andra länder. Sedan år 2000 har de utländska besökarna ökat med 160 procent enligt färska siffror från Tillväxtverket.

Medan jobb inom traditionella basnäringar i Sverige minskar, ökar de inom turismen. Idag arbetar 173 000 personer i sektorn, många ungdomar, och många i glesbygd. Här finns alltså en stor potential som vi borde ta vara på.

Men vad är det då våra utländska turister möter när de kommer till Sverige? Offentliga toaletter som man bara kan betala med mobilen, banker som inte kan hantera pengar, bussar man inte får åka med för att man inte kan betala med kontanter. Det blir dyrt att bli hänvisad till taxi.

Och ute i våra svenska samhällen möts de av den nedmontering som pågår där. För sedan staten lade ned visionen om att hela Sverige ska leva och tog sin hand ifrån satsningar på infrastruktur och basnäringar, har serviceutbudet på orter ute i landet minskat väsentligt.

Traditionellt har ändå ofta banken på orten, speciellt sparbankerna, tagit någon form av ansvar för det lokala näringslivet på i bygden.

Men inte längre. I Swedbanks tappning har numera sparbankerna ett annat fokus, och är nu de som hårdast driver utvecklingen mot det kontantlösa samhället.

De går till och med så långt att de uppvaktar företag, vårdinrättningar och annan verksamhet i glesbygd för att förmå dem att sluta att hantera kontanter.

Allt enligt devisen att bankerna tjänar pengar på kortbetalningar men inte på kontanta betalningar – även om det inte öppet uttrycks på det viset.

Och vad som händer är då denna trista spiral: När banken slutar att hantera kontanter får småföretag som hanterar dagskassor svårt att klara sig. Små näringsidkare vill inte skaffa kortbetalningsmaskiner eftersom de är dyra.

Många orter i glesbygd saknar dessutom täckning och kan inte lita på att digitala betalsätt fungerar. Företagen får då välja mellan att flytta eller att lägga ned verksamheten.

Och om en flyttar eller lägger ned följer ytterligare nedläggningar: kiosken, restaurangen, loppisen, torghandeln, gårdsbutiken försvinner. Och turisterna väljer ett annat resmål nästa gång.

Så ser verkligheten ut i dag i många kommuner där huvudsakligen småföretag dominerar.

Turismen i Sverige är fortfarande relativt outvecklad. Enligt Tillväxtverket, som undersökt saken, är förståelsen för vad som skapar attraktionskraft bland turister slående låg främst bland de offentliga aktörerna (läs stat, kommuner och landsting).

Man är fortfarande låst i tanken att Sveriges konkurrenskraft enbart ligger i den traditionella industrin. Man planerar mest utifrån funktion och tekniska krav, och missar att utveckla service och attraktiva fysiska miljöer – som ju är grunden för att turister över huvud taget ska vilja komma hit.

Viktigt för attraktionskraften är också att kunna betala och ta betalt med kontanter i miljöer där kort inte är en självklar lösning. Ska vi börja se turism och glesbygd som en ekonomisk resurs måste vi därför se upp för fundamentalisterna kring korthantering.

Se bara hur det gick med Bråvallafestivalen som skulle vara ”kontantfri”, men som urartade till ett kaos sedan betalsystemet med chip bröt ihop. Att ta bort det mest robusta betalsystemet vi har bäddar för fler liknande situationer.

Frågan rör därför inte bara turismen utan också landsortens överlevnad över huvud taget. Här har landets kommunledningar en given uppgift att ta sina lokala bankledningar i örat.

Varför inte starta ett kontantuppror? Jag föreslår att det kan gå under mottot: Vi vill inte tvingas köpa mazariner med plastkort.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons