Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missfall och gamla rosor ska vårdas ömt

Annons

Det är 20 år sedan min väninna fick sitt första missfall. 18 år sedan hon fick sitt andra. Och 16 år sedan hon fick det sista. Det var lika jobbigt varje gång. Visst har tiden läkt de mest smärtsamma såren, men fortfarande kommer tårarna i ögonen när hon berättar om rädslan som förlamade och om sorgen över att mista chansen att bli mamma.

- Det kändes lika tomt varje gång, säger vännen tyst.

För min kamrat har den eventuella fysiska skada som missfallen gav försvunnit för länge sedan. Men i minnet finns upplevelsen kvar.

Det kommer den säkert att göra för Julia Scheiber också, som VLT skrev om i fredagens tidning.

När Julia Scheiber började blöda ymnigt natten mellan onsdag och torsdag förstod hon omedelbart att hon höll på att få missfall och åkte till akutmottagningen vid Centrallasarettet. Men där togs hon inte emot. Julia kände inte till att det råder remisstvång sedan den 1 januari i år, men även om hon vetat det hade hon säkert velat åka till akuten i alla fall. Vem vill inte ha hjälp direkt när man blöder? Skulle du sätta dig och ringa till sjukvårdsupplysningen i det läget? Dels för att få snabb och professionell vård, dels för att kunna rädda fostret om det går.

Jag tycker att det var omänskligt hårt att låta Julia vända i dörren. Även om det var en korrekt medicinsk bedömning. Det är naturligtvis också alldeles riktigt som både de medicinskt ansvariga och politikerna säger, att det gäller att prioritera rätt. Alltså de riktigt akut sjuka ska till lasarettet och de mindre sjuka till vårdcentralerna.

Fanns det inte ens tid för någon att tala med Julia i 15 minuter? Dessutom inbillar jag mig att läkningen för henne (inte minst den mentala biten) hade gått mycket lättare om hon redan från början hade fått byta några ord med någon som professionellt kunde lyssna.

För några veckor sedan lovade jag att berätta del 2 i min egen "Rosenberättelse". Här kommer den.

Jag gick ute vid vår lilla nyinköpta stuga på Orust och bekantade mig med omgivningen. Tomten är bara på 275 kvadratmeter, så det är snabbt gjort att få en överblick. Grannen, vars familj varit sommarboende på orten sedan 1940-talet, hälsade. Vi tittade på de tre rosenbuskar som min kompis Sarah haft med när hon hälsade på. "New Dawn" hette en sort, den andra som jag fått två buskar av är "Rosa Stanwell Perpetval".

- Du vet väl förstås inte, sa min nya granne, att du har en gammal fin ros någonstans här under de förvildade syrenerna. En gul liten ros, som luktar gudomligt, och som blommar i midsommartid.

Vi böjde oss ivrigt ned, petade runt i det torra gräset och gav oss in i syrensnåren.

- Titta här, utbrast grannen, här har du några små blad.

Totalt hittade vi tre små kvistar som jag nu vårdar ömt. De har fått ny jord runt omkring sig och jag vattnar när det behövs. Det skall bli mycket spännande att se hur de klarar vintern och om de kan utvecklas under våren.

Min viktiga moster Gunhild, som ger mig så mycket kunskap om tiden förr, berättade att det måste ha varit Serafia, gift med fiskaren Jakob, som planterade rosenbusken. Serafia var jämngammal med min mormor Margit, det vill säga född 1880. Länge var rosenbusken gigantisk till omfånget, något som alla i samhället gärna gick förbi och tittade på och sniffade in den underbara lukten av.

Så skulle jag vilja att det blir igen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons