Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Europa säger nej

Annons

Med Frankrikes nej har EU har nått vägs ände. I vilken riktning medlemmarna nu ska röra sig är en helt öppen fråga.

Konstitutionen skulle bli den nya ordningen som skapade stadga och mening år ett lapptäcke av lagar, rättsakter och fördrag. Det var till största delen en praktisk åtgärd för att få organisationen att fungera bättre med 25 nya medlemmar.

Att den i stället uppfattades som något helt annat: en diabolisk nyliberal komplott, ett uppgivande av det nationella oberoendet, en attack mot jämlik-heten eller en myriad andra eländesbeskrivningar säger någonting fundamentalt om demokratins tillstånd i Frankrike. Väljarna röstade egentligen inte nej till konstitutionen utan till det politiska systemet och dess representanter som inte förmått ge dem tillförsikt om framtiden. Frankrikes nej uttrycker därför en djupgående pessimism om möjligheterna att ta sig an nuvarande och kommande nationella utmaningar. Motståndet mot konstitutionen ska ses som ett nödrop, en önskan om något annat och bättre.

På kort sikt är det svårt att se vad det skulle kunna vara. Den politiska eliten som snubbades består, liksom den stagnerande ekonomin, arbetslösheten och de sociala spänningarna.

Väljarna får ingenting tillbaka utöver tillfredställelsen att ha gett igen.

Risken är i stället överhängande att deras bekymmer blir större och fler. För Frankrikes nej innebär också ett nej till EU:s inriktning under de senaste 20 åren. Det blir nu mycket svårare, kanske omöjligt, för unionen att fortsätta integrationsprocessen som varit samarbetets drivkraft. Splittringstendenser och interna motsättningar kommer att växa sig starkare i brist på ledarskap och enighet om ambitioner och målsättningar.

Frankrike, en av EU:s grundarnationer, har alltid sett Europa som synonymt med det nationella intresset. Samma sak gäller Nederländerna som troligen röstar nej till konstitutionen den 1 juni. I båda länderna har en stark motreaktion uppstått som i grunden handlar om ett tvivel på det gemensamma intresset: att Europa är för heterogent, med för många skilda intressen och värderingar, för att kunna inordnas i det nuvarande samarbetet.

Inställningen märktes tydligt redan under utvidgningsprocessen. De fria och demokratiska staterna i öst välkomnades inte med glädje utan sågs som ett nödvändigt ont, ett hot mot jobb, marknader och välfärd. De flesta av EU:s politiker gjorde ytterst lite för att motarbeta fördomarna och okunskapen. Åtskilliga uppmuntrade dem.

Som man sår får man också skörda. Folket har sagt ifrån och Frankrike går nu en osäker politisk framtid till mötes. Både president Jacques Chirac och förbundskansler Gerhard Schröder är skadeskjutna. Den fransk-tyska axeln, motorn i europasamarbetet, är svagare än kanske någonsin. EU är på drift i ett nytt och vanskligt landskap.

Det är en på sikt riskabel utveckling. Efter det kalla

kriget saknar Europa något att samlas kring. Viljan till uppoffringar och övertygelsen om ett gemensamt bästa minskar inte bara bland politiker utan även hos medborgarna. Att säga nej blir allt lättare, att säga ja allt svårare. I denna svåra stund ställs frågan på sin spets: Vad ska vi ha EU till? Det är uppenbart att konstitutionen inte ger ett tillfredsställande svar.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons