Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oss hycklare emellan

Annons

Politiker ska vara konsekventa. Väljarna gillar inte slingerbultar. I riksdagsvalet 2002 lovade miljöpartiets språkrör Peter Eriksson att de gröna bara skulle stödja en regering där de själva ingick. I dag stödjer partiet socialdemokraterna - utanför regeringen.

Kanske tvingar detta löftesbrott nu honom att på punkt efter punkt göra ned förslaget till ny konstitution för EU. Eriksson kan inte förmås säga ett positivt ord om förändringarna - vilket får anses som konsekvent. Tio år in på det svenska medlemskapet är miljöpartiets affärsidé fortfarande att säga nej till unionen. Att ens snudda vid tanken att den börjar utvecklas i rätt riktning vore kontraproduktivt.

I december 2005 röstar riksdagen om konstitutionen. Under hela nästa år kan därför förutses att miljöpartiet utvecklar de mest hårresande teorier om den konspiration som "eliten" står bakom. Ändå är miljöpartiet ursinnigt. Det borde vara en folkomröstning i stället, heter det. Allt annat är odemokratiskt. Människor måste få chansen att debattera.

Men den har de fått! Och kommer att få. Informationen har varit bred och öppenheten stor under hela den tid som konstitutionen arbetades fram. Var och en som vill hade och har ännu möjlighet att engagera sig.

Att en stor riksdagsmajoritet stödjer konstitutionen spelar ingen roll.

I Peter Erikssons värld är invändningen ett "första klassens hyckleri". Folkviljan uttrycks uppenbarligen inte från Helgeandsholmen.

Sanningen är att upprördheten röjer egenintresset, inte omsorgen om demokratin. En folkomröstning hade varit gynnsam för miljöpartisterna. När möjligheten till uppmärksamhet går dem förbi blir taktiken att misstänkliggöra legitimiteten i den lagstiftande församling partiet självt är representerad.

Det finns fler hycklare. I veckan avgörs om Turkiet ska få inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Det blir säkert ja, med åtskilliga förbehåll. Håller inte landet sina avtal med unionen avbryts förhandlingarna.

Men för Jacques Chirac är inte det centrala uppföljning och kontroll. Likt Peter Eriksson döljer han egenintresset bakom krav på folkomröstning.

Efter förhandlingarnas slut, säger han, måste också de franska väljarna få avgöra om turkarna är värdiga medlemmar. Men det lär inte ske förrän om åtminstone tio år, långt efter presidentens sorti.

Strategin bakom Chiracs utspel är att säkra ett ja i nästa års folkomröstning om EU:s konstitution. En majoritet av hans landsmän motsätter sig Turkiets medlemskap och skulle kunna protest-rösta mot konstitutionen. För att desarmera frågan i valkampanjen slängs därför ett löfte in i debatten som varken han själv eller hans efterträdare är uppbundna av.

President Chirac är långtifrån ensam i sina farhågor. Den "turkiska frågan" är explosiv på flera håll.

I Tyskland pressas förbundskansler Gerhard Schröder hårt av konservativa CDU:s antimuslimska retorik.

Nederländerna överväger att senarelägga sin folkomröstning, Belgien att avstyra sin.

Svårigheterna speglar ett känt dilemma. EU:s politiker vågar inte tala klarspråk i frågor som riskerar att försvaga deras inflytande på nationell nivå.

I stället lägger de ut retoriska rökridåer för att dölja sina egentliga avsikter. Peter Eriksson skulle finna sig väl till rätta i den organisation han så intensivt motarbetar.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons