Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ringarna på vattnet

Annons

Varför kändes det värre när terroristerna slog till mot London än när tågen i Madrid sprängdes förra året? Dessutom dog dubbelt så många i Spanien. Ändå var uppståndelsen och mediebevakningen betydligt större den här gången.

Jag menar inte att relativisera lidande. Attentatet mot de spanska tågresenärerna var lika ohyggligt som det som drabbade London. Skulden för dessa illgärningar, om den över huvud taget kan mätas och jämföras, är lika tung. Massmord är massmord.

Men London betyder mer för fler människor än kanske någon annan stad i världen. Så många har varit där och fått en relation till dess outtömliga utbud av mänskligt liv. När bomberna exploderade kändes det som om ett attentat riktats mot oss själva. London ligger inte i Sverige men för många är det mer hemma än borta.

Känslan är universell. För London är en global företeelse, ett bevis på att skilda raser, nationaliteter och religioner inte är ett hinder utan en tillgång för en miljonstad. Engelsmän och Londonbor är inga änglar men de har lärt sig att leva med och dra nytta av mångfald. London är ett manande exempel för oss alla.

Inte minst borde det vara ett exempel för det nya Europa. När deras ekonomier ständigt expanderar, den materiella välfärden ökar och minnena från den gamla dåliga tiden börjar bli suddiga blir tolerans och pluralism viktigare än någonsin. Demokrati är inte bara en teori och ett statsskick utan ett ständigt experiment i att vara människa.

Det innebär inte minst att man måste lyssna till och respektera de avvikande, minoriteterna. För tio år sedan begicks den värsta terrorhandlingen i Europa sedan andra världskriget, när 8 000 muslimska män och pojkar i Srebrenica i Bosnien mördades av serbiska styrkor. En handling som bottnar i ett oförsonligt och nattsvart hat mot de annorlunda.

Ansvaret för Srebrenica är utspritt som ringar på vatten: serbiska soldater och befäl på plats, bosnienserbernas president Radovan Karadzic och överbefälhavaren Ratko Mladic, FN-styrkor som vägrade att ingripa, Europas politiker som lät den jugoslaviska krisen utvecklas till en katastrof. Alla är skyldiga.

Och konsekvenserna lever vi i hög grad med tio år senare. Stabiliteten på Balkan är fortfarande skör. Försoningsprocessen har knappt kommit

i gång. Så mycket kan gå så fel så väldigt snabbt. Möjligheten att det ändå ska gå åt rätt håll beror uteslutande på EU. Ekonomiskt stöd och militär närvaro är långsiktiga investeringar för att sona gamla försyndelser.

Men än viktigare är de värderingar som EU representerar. Unionen står för något som Balkan så länge saknat och som de centraleuropeiska staterna nyss bekänt sig till: rättsstatens principer. Utan dem ingen demokrati och likhet inför lagen. Utan dem råder den starkes rätt. Utan dem sitter tolerans och pluralism trångt.

Därför utgör också EU ett exempel. Samarbetet har gett och ger fortfarande - likt London - löften om en bättre samhällsform, ett möjligare sätt att leva. Nu står den samhällsformen utmanad just som Europa genomgår en politisk omprövning efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Om terroristerna bidragit till något är det att ha skärpt insikten om att demokratiers främsta vapen är att ständigt hävda sina grundläggande värderingar.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons