Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprickor i fasaden

Annons

En dag för knappt 50 år sedan gick jag för att hälsa på en afghansk familj i Kabul. Jag visades till en gränd, en hålväg med öppna kloaker och kacklande fjäderfän, brungula lermurar och en omålad trädörr. Jag bankade på och släpptes in i en trädgård med blommor och fruktträd, springbrunnar och sångfåglar, ett litet paradis där en lycklig familj levde. Hur det såg ut utanför ägnade de inte en tanke.

I min omgivning, särskilt den under diplomatåren, har det funnits gott om människor som mest brytt sig om utsidan. Man vill imponera genom att ha en fin adress och ett pampigt hem, man tar gäster på husesyn för att visa den nya jacuzzin och man vill gärna bli avbildad i slaskspalter. Bakom detta bländande yttre av pengar och status har jag emellertid ofta funnit en skrällande ihålighet och dolda mänskliga tragedier, ty även avundade och lyckosamma människor kan leva falska liv, kanske i tron att de kan köpa sig lycka. Det kan de ju inte och då krackelerar fasaden, man blir varse en spricka i kristallen.

Just detta är titeln på en bok (En spricka i kristallen, Bonniers 2004) av Cecilia von Krusenstjerna, om en ung kvinnas uppväxt och ungdom som dotter i en förmögen familj. Det är inget glättat självporträtt hon ger läsaren utan hon framstår som en klunsig neurotisk kvinna, med bulimi och ofta en paralyserande overksamhet, men ständigt med pengar i bakgrunden, en pappa som ordnar bostäder, håller bröllop och bekostar dyra skolor.

Där finns en skoningslös bild av en tyrannisk morfar, obarmhärtiga gestaltningar av släktingar, vänner och en mor som skapat ett skyddspansar av pengar kring ett jag som tycks oförmöget att förstå sin dotters desperata vilsenhet i livet. Likväl gör hon ofta sitt bästa men förblir kluven mellan omgivningens förväntan och förträngt gehör för dotterns längtan.

Fadern är varmare skildrad, i klämma mellan affärsflyg och kärlek till dottern. Att hon är värd att älskas kan ingen betvivla: Cecilia von Krusenstjerna är en lysande stilist som skriver med både glödande engagemang och nattsvart uppgivenhet. Det är dessbättre en alldeles för intelligent bok för att kunna ge stoff åt damtidningarnas snobbistiska falskmynteri.

Jag läste boken just efter återkomsten från min årliga nostalgitripp till min barndomsstad Åmål. För tonåringar är den väl inte så kul (Fucking-filmen spelades inte in där utan i Trollhättan) men vanligt folk där har en klok värdeskala: trädgården med berså och hängmatta, Örnäsbadet, båten, fotbollen, jakt, fiske och svampplockning. Förvisso vet jag att avund och skvaller finns även i denna idyll men ändå vill jag tro att fasaderna där inte är fuskbyggen, helt enkelt därför att man vet för mycket om varandra.

Ungefär som så kallade primitiva folks stamtillhörighet, lojalitet och självklara gemenskap med grannar och fränder.

Men visst finns det statustänkande också i fattiga länder. För många år sedan, före turismen, vandrade jag några veckor i Nepal och kom till en by där två amerikanska fredskårister jobbade som lärare. Byskolan hade en lärare som utbildats i Katmandu och därefter hamnat här på fattigvischan där han ansåg sig för fin för att umgås med byborna och fann det otänkbart att gifta sig med en lokal flicka.

Undervisningen av barnen hade han överlåtit till en gammal gurkhasoldat som höll sin klass under ett träd där de till nöds lärde sig läsa. In i hans ensamma liv trädde nu de båda amerikanarna och plötsligt fylldes läraryrket med oväntat status.

Därmed ändrades livet i bergsbyn och många gånger har jag tänkt med beundran och respekt på detta slags amerikanska ungdomar som i den fattiga världen spritt framtidstro, kunskap och hopp, för att bygga en värld där tilliten till människan var större än den till splitterbomber.

Men det är länge sedan.

BENGT RÖSIÖ

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons