Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Striden om minnet

Annons

För 60 år sedan blev Europa befriat från nazismen. När koncentrations- och utrotningslägren öppnades blev ondskans verk uppenbarat för mänskligheten - likhögar i namnlösa massgravar, aska i krematorieugnar, överlevande skelett.

Europa blev visserligen befriat men att tala om "befrielse" av de judiska människospillror som fanns kvar i läg-ren i maj 1945 låter sig inte göras; större delen av den europeiska judenheten - varav en och en halv miljon judiska barn - hade hunnit mördas, en hel värld med sitt språk och sin rika kultur var utplånad. Det fanns inga hem att återvända till för de överlevande, oftast bara flyktingläger eller nya bosättningsplatser - Sverige till exempel.

Man kan dock omöjligen blunda för vad Förintelsen-erfarenheten tydliggjorde om det judiska folkets villkor i den europeiska diasporan.

Om det finns något som kännetecknar den judiska tragedin under andra världskriget så är det offrens totala ensamhet och övergivenhet. De hämtades från sina hem, medan deras grannar såg på, de stängdes in i getton, medan livet på andra sidan muren fortskred som vanligt; de fördes med tåg genom hela Europa till utrotningslägren, med iakttagande av tidtabeller; de förintades i dödsfabrikerna utanför polska och tyska småstäder, där invånarna inte skulle ha uppmärksammat verksamheten om det inte varit för den obehagliga krematorielukten av bränt människokött.

De var övergivna av sina grannar, svikna av de folk bland vilka de levat i århundraden, förrådda av en hel värld som in i det sista valde att tiga. I dag 60 år senare pågår med den judisk-italienske författaren Primo Levis ord, "en strid om minnet". Inte bara därför att det finns de som förnekar nazismens brott - både nynazister och islamister. Utan också därför att Förintelsen är så ofattbar och tycks bortom all möjlighet till rationell förståelse att människan värjer sig mot kunskapen om den. Historien om mänsklighetens största brott riskerar därmed med tiden att glömmas.

Striden om minnet av den judiska katastrofen började samtidigt som lägren och Europa befriades. Ty världen ville genast glömma. Den 8 maj 1945, dagen då freden proklamerades, summerades andra världskrigets fasor, segerns betydelse och Tysklands brott i en ledarartikel med rubriken "Befrielsen" i Dagens Nyheter. Förintelsen nämns inte en enda gång.

Det är som om mordet på 6 miljoner europeiska judar var en intern judisk angelägenhet.

Revisionismen, förnekandet av att Förintelsen överhuvudtaget har ägt rum är den yttersta, den mest bisarra och mest farliga, frontlinjen i kriget om minnet. Detta ifrågasättande sker redan nu - när det fortfarande finns kvar överlevande, som har fångnumret tatuerat i sitt kött, som har Förintelsen för alltid etsad i sin själ. Vad händer när dessa människor för alltid är borta? Att ständigt påminna om nazismens brott är nödvändigt - ty, som domaren vid Nürnbergrättegången yttrade, "den som inte lär av historien är dömd att leva den på nytt".

Men också därför att om de överlevande och deras efterkommande slutar att vittna kommer nazismen att fira en dubbel seger: först genom att mörda ett folk, sedan genom att förneka att det någonsin existerat.

Jackie Jakubowski

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons