Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Larsson: Bättre med konventionella höghastighetståg

Replik: Luftmotstånd hinder för magnettåg

Annons

Är magnettågssatsning dyr och orealistisk?

I debattinlägget Satsa på magnettåg den 18 september räknas en rad fördelar upp för magnettåg.

I inlägget hävdas bland annat att magnettågen klarar topphastigheter kring 600 km/tim medan konventionella snabbtåg, som bygger på den beprövade principen stålhjul mot stålräls, bara ligger kring lite drygt hälften. Motlut på både 100 promille och snäva kurvradier påstås även tala för magnettåget. Vi får även veta att konventionella höghastighetsbanor är betydligt mer komplexa än magnettågsbygge. Magnettågen påstås även vara betydligt billigare att bygga och i samma stycke hävdas även att "underhållskostnaden blir minimal i sammanhanget".

I inlägget påstås även att konventionella höghastighetståg inte klarar av att konkurrera med inrikesflyget eller bilar.

Debattinlägget består av en lång kedja av tvivelaktiga påståenden, där fundamentala fakta inom fysiken inte ens berörs.

Problemet med ett höghastighetståg i 300 km/tim är att det drar en väldig massa energi av en enda grundorsak; luftmotståndet. Den överväldigande delen av effekten för att föra ett tåg framåt i 300 km/tim går åt för att övervinna just luftmotståndet.

Skulle banan börja luta emot spelar det ingen som helst roll för effektförbrukningen om tåget svävar fram på stålhjul, luftkuddar eller magnetfält. Och vad händer om det börjar snöa och bildas is på den extremt känsliga magnetbanan, där magnettågen svävar på en minimal höjd över banan?

Skulle vi ersätta konventionella snabbtåg med likartade magnettåg skulle energiförbrukningen knappast påverkas alls. Att försöka föra fram ett (magnet-) tåg i hastigheter uppemot 600 km/tim skulle knappast få tåget att framstå i någon miljövänlig dager. Ty luftmotståndet ökar med kvadraten på hastigheten oavsett vad vi väljer för typ av spår.

Även investeringskostnaderna för svenska höghastighetsbanor har genom åren eskalerat snabbt. Trafikverket, som ansvarar för byggandet av Ostlänken, är en myndighet där järnvägsverksamheten lider av svår kompetensbrist.

Ostlänken har blivit en ekonomisk- moralisk kollaps men det innebär inte att konventionella höghastighetsbanor skulle vara obsoleta.

I Kina byggdes för några år sedan en magnetbana mellan orterna Shanghai Pudong utrikes flygplats och till en tunnelbanestation. Investeringskostnaden blev cirka 10 miljarder kronor för den 3,05 mil långa sträckan. Det motsvarar cirka 3,3 miljarder kronor per mil eller ungefär samma skandalbelopp (3,7 miljarder kr/mil) som Ostlänken senast har uppskattats till. Genomsnittshastigheten för magnetbanan är cirka 224 km/t.

En konventionell höghastighetsbana, beställd av en kompetent beställare hos kompetenta projekteringsföretag, kostar cirka 500 miljoner kronor per mil eller en sjättedel av Shanghai-banan. Hur går denna kostnadsskillnad att försvara?

Debatten om höghastighetsbanor i Sverige har pågått under många år, men har hela tiden haft karaktären av önsketänkande, baserat på okunskap om fundamental fysik. I framtiden kommer energifrågan och miljön dessutom att få en allt större betydelse. För att få fler att resa med miljövänliga el-tåg och el-bussar krävs dock en radikal marknadsanpassning, det vill säga högre komfort, radikalt lägre biljettpriser och högre tillförlitlighet.

Hur magnetbanan skulle passa in i detta scenario är svårförståeligt.

Tomas Larsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons