Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tony Blair mot väggen

Annons

En engelsk dagstidning anklagade nyligen Tony Blair för att inte förstå att EU handlar om det nationella intresset. Hans ständiga moraliserande har försvagat Storbritanniens inflytande i Europa.

Jag hör också till dem som har svårt för Blairs benägenhet att reducera komplicerade frågor till ett val mellan gott och ont, mellan rätt och fel. Det finns ett självgott drag hos honom som förstärks när han rör sig på den internationella arenan. Men till den brittiske premiärministerns försvar måste sägas att han under sina sju år faktiskt gjort mer för Europa än flera av sina företrädare. Problemet är inte hans instinkter utan mer hans retorik och överskattning av det egna inflytandet.

Det märks mycket tydligt inför EU:s toppmöte i slutet av veckan. Storbritannien som lett EU:s arbete det senaste halvåret har nu kniven på strupen. Tony Blairs plan ända sedan han medverkade till att budgetförhandlingarna kollapsade vid det senaste toppmötet i juni har varit att pressa Frankrike att acceptera en reformering av det miljardslukande jordbruksstödet.

Men i detta chicken race har president Jacques Chirac, med benäget bistånd av Tyskland, inte rört sig en tum. Länderna kom överens, bakom Blairs rygg, om en finansiering av jordbruksstödet ända fram till 2013. Det var Frankrikes pris för att gå med på utvidgningen och det tänker man inte på några villkor ge upp.

Insikten om den franska orubbligheten drabbade Tony Blair sent och han har därför ryggen mot väggen. Toppmötets stora uppgift blir att komma överens om en ny långtidsbudget från 2007-2013. Ett misslyckande skulle bli ett stort slag mot inte bara Blairs inflytande och prestige utan, mycket viktigare, de nya medlemmarnas möjlighet till viktiga investeringar. Storbritannien har därför, som är brukligt i dessa sammanhang, börjat kompromissa.

Men Blairs stora svaghet i detta maktspel är den budgetrabatt som Margaret Thatcher för tjugo år sedan förhandlade sig till. Subventionen, som ständigt blivit större och är värd flera miljarder pund, har inget att göra med dagens förhållanden och de övriga länderna kräver att den minskas betydligt mer än vad britterna hittills gått med på.

Okej, svarar Blair, men bara om EU i sin tur går med på en genomgripande översyn av budgetprocessen och särskilt jordbruksstödet redan 2008. Chirac vägrar och ännu en konfrontation dem emellan hägrar.

Återigen. Blair har de rätta instinkterna och kämpar tappert mot fransk protektionism. Men han lär ingenvart komma. Alla är på honom och vill ha mer eller slippa att göra uppoffringar. Just det. EU handlar om det nationella intresset.

Hur går det? Britterna lägger fram ett förslag där de ytterligare minskar sin rabatt och ger lite mer i regionalt stöd till de nya medlemmarna som ändå tvingas acceptera minskade anslag.

Nettoinbetalare som Sverige, Nederländerna, Finland och Danmark förhandlar sig till en aningen bättre position men betalar ändå ut mer än de får in till 2013.

Vinnarna är Frankrike och Tyskland som behåller status quo.

Över detta kan Tony Blair skära tänder men sanningen är att han missuppfattat sitt inflytande. Ett Storbritannien som inte engagerar sig i Europa utan tar det för givet får föga uträttat.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons