Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upprop för en humanare asyl- och flyktingpolitik!

Annons

Många svenska barn har drabbats av naturkatastrofen i Asien. Barn har förlorat föräldrar, syskon och anhöriga och de som trots allt klarat sig har skrämmande upplevelser med sig hem till Sverige.

När det handlar om dessa svenska barn verkar alla vara överens om vikten av att lyssna till deras berättelser. Varje enskilt barn ska höras och själva få beskriva sin sorg. Detta är nödvändigt för att barnen ska ha möjlighet att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Men dessa insikter verkar inte gälla alla barn. För vem lyssnar på flyktingbarnen? Dessa barn bär ofta på traumatiska upplevelser, inte orsakade av naturkatastrofer utan av andra människor. De kan ha sett sina föräld-rar bli våldtagna, torterade eller misshandlade. Många har själv blivit utsatta för övergrepp.

Av fruktan för att behöva återvända har de mist lusten att leva. Inga regeringslöften i världen kan skydda de återvändande från fientliga grannar eller illasinnade myndigheter.

Samtidigt som media var fulla av berättelser om flodkatastrofen gick familjen Agaeva i Skinnskatteberg "under jorden" för att inte utvisas. Familjens två flickor hade då vårdats på sjukhus dit de förts uttorkade på grund av att de slutat äta och dricka. Dessa flickor har varit från sitt hemland i två och ett halvt års tid och under tiden anpassats till ett nytt hemland för att åter berövas detta nya hemland. Oron för föräldrarna och hot om fängelse och tortyr vid ett hemvändande har överskuggat hela deras livsvilja.

Som bland annnat beskrivits i VLT finns just nu här i Västmanland ytterligare flera familjer med mer eller mindre apatiska barn som ska tvingas återvända eftersom de inte ansetts "tillräckligt sjuka" för att få permanent uppehållstillstånd.

Vi bär, för att citera Caroline Krook, ut apatiska flyktingbarn som vore de en säck potatis ur det här landet. De befinner sig i ett livshotande tillstånd som är ett resultat av den hårdnande praxis som råder inom svensk flyktingpolitik. Dessa barn har egna asylskäl som det inte tas hänsyn till i asylprocessen, eftersom man inte lyssnar till deras berättelser.

Varför det svenska samhället inte insett vikten av att lyssna på dessa barns egna berättelser är häpnadsväckande. Är inte alla barn lika mycket värda? Den barnkonvention som Sverige ratificerat säger att "vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet". För att ge dessa barn en möjlighet att få tillbaka livet måste de garanteras rätten att få stanna i vårt land.

Den förda politiken är vidrig och inhuman. Allt fler människor har höjt sina röster för att protestera. Lärare, socialarbetare och "vanliga" medmänniskor slår larm och försöker desperat rädda dessa familjer från utvisning. Ärkebiskop Hammar uppmanade strax före jul regeringen att ge amnesti till de asylsökande som vistats i vårt land en längre tid.

En enig och allt växande opinion som kräver en värdig och humanare ayl och flyktingpolitik kan inte förringas eller nedtystas. Därför uppmanar jag härmed alla som berörts av dessa familjers öden att protestera genom att skriva eller skicka mail till regeringen och kräva att de apatiska barnen ska beviljas permanenta uppehållstillstånd och att ge amnesti till de asylsökande som vistats i landet en längre tid.

Karin Thorborg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons