Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väljarna på läktaren

Annons

London och Paris tävlar om att få OS 2012. Ett folkligt stöd är viktigt att visa upp inför den avgörande omröstningen. I båda städer pågår en intensiv pr-kampanj.

Back the bid! (Stöd ansökan!) lyder den raka uppmaningen till britterna på flaggor och affischer. Medan fransmännen inte oväntat ger spelen en sensuell dimension: l'amour des jeux (kärleken till spel). Vadslagningsfirmor håller Paris för favorit men noterar samtidigt att London är på väg att hämta in försprånget.

Det är svårt att säga vilket avseende fransmän och britter fäster vid ett OSarrangemang. Men säkert är att de allra flesta är medvetna om att en ansökan lämnats in. Lika säkert är också att de stödjer kandidaturen. OS ger global prestige, nationell stolthet och är dessutom en folkfest.

Olympiska spel är trots allt bara underhållning. De påverkar inte samhällsutvecklingen. Det gör däremot politik och just nu står fransmän och britter inför viktiga val med långsiktiga konsekvenser. Men mycket pekar på att deras intresse för OS-ansökningarna är betydligt större än de avgöranden som ligger framför dem.

I Storbritannien väntas parlamentsval hållas i början av maj. Väljarapatin är dock märkbar. Partierna fruktar ett ännu lägre valdeltagande än 2001 då bara 59 procent röstade. Nästan alla är övertygade om att Tony Blair vinner sitt tredje raka val. Skillnaden mellan de konservativa och Labour är mindre än någonsin.

I Frankrike gör sig president Jacques Chirac beredd att utlysa folkomröstning, troligen i slutet av maj eller i början av juni, om förslaget till ny konstitution för EU. Men fransmännen är trötta på politik och känner allmän pessimism inför nationens tillstånd. Etablissemanget fruktar proteströstande. Risken för ett nej är fortfarande mindre än ett ja, men motståndet växer.

När Spanien röstade ja med massiv majoritet för några veckor sedan låg valdeltagandet under 50 procent. Undersökningar visade att de flesta väljarna knappt visste något om konstitutionen. Men de var övertygade om att vad som är bra för EU också är bra för Spanien.

Inställningen brukade också genomsyra Frankrike. Men i dag anses inte EU längre som något självklart gott. Känslan hänger samman med ett minskat inflytande i Europa efter murens fall och unionens utvidgning, men också med en envist hög arbetslöshet och till synes olösliga sociala problem.

Ett franskt nej skulle kasta EU i djupaste kris. De stora partiernas strategi blir därför att vädja till medborgarnas ansvarskänsla. Både Europa och Frankrike försvagas, kommer det att heta. Det kan bli svårt men fortfarande tror de flesta bedömare att argumentet kan gå hem.

Hur brittiska väljare ska övertygas är däremot en annan fråga. För någon gång under andra halvåret 2006 ska också de ta ställning till EU:s konstitution. Antipatierna mot Europa, det politiska Europa, är så djupa att varningar om kris och sönderfall mycket väl skulle kunna uppfattas som argument för nej.

Mot okunskap, fördomar och nedärvd konservatism får Tony Blair även under de bästa förhållanden det besvärligt. Försvagas Labour i det kommande valet blir uppgiften att vända opinionen ännu svårare.

Precis som OS handlar politik om att vinna eller förlora. Men till skillnad mot OS bygger politik på medborgerligt engagemang. När väljarna sitter på läktarna i stället för att delta - det ser vi nu i Frankrike och Storbritannien - lever politiken och respekten för demokratin farligt.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons