Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vanmakt

Annons

"Bergslagssjukhuset är ett hälsofrämjande sjukhus och medlem i det internationella nätverket: Health Promoting Hospitals. Vi som arbetar inom hälso- och sjukvården i Fagerstabygden vill främja hälsa samt förebygga och bota sjukdom, stimulera patienters och närståendes aktiva deltagande i vård och behandling, sprida kunskap om ett bra liv i en bättre miljö."

Vackra ord, inte sant? Det här stod att läsa på en skylt i sjukhusets hall, där vi dagligen gick förbi vid våra besök hos pappa.

Har du känt total vanmakt någon gång? Denna absoluta maktlöshet där du inte längre har den ringaste förmåga att klara tillvaron för dem som står dig närmast, en känsla av att all kraft rinner ur dig och lämnar dig helt tom?

Vi har klarat den hemska trappan. Varje gång var jag livrädd att pappas ben skulle vika sig - vi hade utvecklat ett system för att försöka gardera oss: jag gick själv baklänges ner med ledstängerna i ett fast grepp - händerna kunde glida nästan hela vägen - sen kom pappa så nära som möjligt och bakom honom mamma, tätt intill honom.

Patetiskt, inte sant? Jovisst. Och spända till det yttersta var vi varje gång.

Efter frukosten gick vi in till vardagsrummet, och då hände det som vi varit rädda för så länge - helt plötsligt hängde pappa mellan oss - benen svek honom men armarna höll - vi lyckades släpa honom - han klamrade sig fast mellan oss - fram till soffan, vända honom och få honom att sitta - efteråt förstår jag knappast hur. All ork flöt ur mig och jag upplevde den vanmakt som förefaller oåterkallelig.

Så följde en ändlös hopplöshet. Mamma och jag åkte in till lasarettet varje dag. Pappa var överlycklig och grät när vi kom. Vi försökte sätta upp en glad min för hans skull. Personalen tränade lyftteknik med mig - när de hann - men de var ju alltid två. Mamma var visserligen "bara" 91 år, men.

Nästa gång en chock drämde till var, när en läkare efter en (= en) vecka anförtrodde mig, att vi kunde ta hem pappa, eftersom det inte var något annat fel på honom än att hans ben inte fungerade. Då brast något inom mig igen. I desperation försökte jag förklara, hur vi bodde - som så många i en gammeldags villa med källare, bottenvåning och vind - badrum dit inte den minsta rullstol kunde komma in - en trappa upp dessutom - ingen tvättmöjlighet där nere utom köket. Kände mig helt tillintetgjord, när jag skulle försöka förklara för mamma vad läkaren sagt - den kvällen grät vi hela vägen hem.

Inte ett ord om hjälpmedel från någon på lasarettet - det svarta hålet av vanmakt bara växte.

Det var inte mycket man orkade läsa, men i min RTP-tidning fick jag syn på en liten annons om en speciell vårdar-manöv-rerad rullstol:

"Lätt ändra sittställning - på toa utan lyft - tippbräda när som helst."

I ett brev till redaktionen berättade Bertil Häggman om sig och sin Jatab-stol: "Jag är totalförlamad på grund av MS, kan enbart röra på huvudet. Jatab-stolen blev en befrielse för mig. Jag vill delge er och andra i min situation mina positiva erfarenheter. Jag hoppas ni skaffar er mer information om denna rullstol och gör reklam för den.

Jag garanterar att denna rullstol skulle göra livsföringen bättre för många. Jag förflyttas med en stor glidbräda. Jag använder stolen som tippbräda. Jag använder rullstolen som duschbår, ett stort skynke läggs över rullstolen. Rulllstolen kan också användas som toalettstol. Med en speciell manöverdosa reglerar jag ryggstödet själv. Personalen som ger mig personlig service tycker rullstolen har enbart positiva egenskaper."

Jag kontaktade genast tillverkaren - som hade uppfunnit den, när hans egen far fått Parkinison - och fick veta mycket mer genom flera andra som hade använt den - både privat och inom vården.

Vi hyrde en Jatab-stol efter att ha provat den gratis i 14 dagar på lasarettet. Personalen var enormt intresserad av detta mirakulösa hjälpmedel som helt kunde befria dem från lyft. 1 750 kronor var hyran för en månad, medan ett enda dygn på lasarettet då kostade 2 000 kronor. Nu är dygnskostnaden för sjukhusvård det dubbla.

Hur var det nu det stod på skylten? "...stimulera patienters och närståendes aktiva deltagande i vård och behandling..." Och - den totalförlamade Bertil Häggman uppmanade oss att göra reklam för Jatab-stolen. Från bottenlös vanmakt till denna fantastiska upplevelse som Jatab-stolen gav oss - det kan man bara inte tiga om!

Står skylten kvar på Bergslagssjukhuset, månntro?

MARIANNE ISRAELSSON

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons