Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår herre har många boningar

Annons

Framför Mona Lisa i Louvren hittas en fransk museiman mördad. Med sitt eget blod har han skrivit trollformler som en amerikansk teckentydare skall lösa. Det visar sig att den döde var ordförande i ett sällskap som upptäckt att Graal, den heliga kalken, är en symbol för kvinnans könsorgan.

Jesus var nämligen feminist, något som irriterat Vatikanen därhän att man anlitat en masochistisk albino för att ta död på amerikanen. Efter biljakter på en engelsk miljardär, en elak fransk polis och en schweizisk bankir upptäcker amerikanen på en skotsk hed att Graal finns inom oss och får därmed ihop det med en underskön fransysk kryptograf som är ättling i rakt nedstigande led till Jesus Kristus i hans äktenskap med Maria Magdalena.

Nu, sommaren 2004, har detta dravel, boken "da Vinci-koden", legat etta på New York Times bestsellerlista i 66 veckor. På fjärdeplats finns en ny bok av Tim la Haye som påstått att Irakkriget skall leda till Israels seger i ett Armageddon varefter Messias skall komma tillbaka och hålla domens dag.

Och nyligen råkade jag se en film som heter Stigmata om en damfrisörska som stigmatiserats på New Yorks tunnelbana och får samma sår som Jesus vilket ingen läkare begriper, däremot en trevlig jesuitpräst. Efter exorcism, trance och en virtuell korsfästelse upptäcks att frissan via ett radband fått religiös smitta av en hädangången präst i Mexico och allt slutar i frid och fröjd, det vill säga. Hon befriar den stackars jesuiten ur hans celibat.

Och så har vi Mel Gibsons film om Kristi lidande, den segaste film jag sett - att titta på två timmars tortyr är både tjatigt och osmakligt eftersom den blodiga sadismen förtränger kärleksbudskapet. Filmen har tolkats både som ett antisemitiskt angrepp på de judar som tvingade Pontius Pilatus att korsfästa Kristus och som en ursäkt för att i största allmänhet hämnas på andra religioner för all den pina Han fick utstå.

Sånt här är geschäft i religion men visst är det sant att Vår Herres hus har många boningar: Vi tillhör den lutherska kyrkan men det finns också katoliker, ortodoxa, presbyterianer, maroniter, kalvinister, metodister, baptister, pingstvänner, jesuiter, munkordnar, Opus Dei, Jehovas vittnen, sjundedagsadventister, mormoner, Livets Ord och irakiska kaldéer.

Därför skrämmer det mig när folk talar om "dom där muslimerna" och undrar varför "islamisterna" för ett heligt krig. När jag frågar vem de syftar på säger de att man har ju läst hur muhammedaner bär sig åt, med kvinnoförtryck och piskningsstraff. Men inom islam liksom i kristendomen finns det naturligtvis hela klaviaturen av riktningar, shia, sunni, islamiter, druser, talibaner, wahhabiter, zayditer, sufister och sekulariserade - de irakiska kvinnorna var för övrigt näst de turkiska de mest "västliga" i den muslimska värld som hyser betydligt över en miljard anhängare. Att skära dem alla över en kam leder lika fel som att tro att påven och Knutbypastorn är lika varandra bara för att de har samma Gud.

Diskussionen om EU:s grundlag rörde bland annat frågan om man skulle ta med en hänvisning till kristen tradition, ett önskemål från katoliker och från dem som inte vill att Turkiet skall få komma med. Själv finner jag det onödigt att spä på religiösa motsättningar även om jag inte har några problem med att bekänna mig till den kristna etiken som faktiskt är ganska lik den muslimska.

Skillnaden är framför allt att islam har en annan liturgi, är snällare mot fattiga, ber flitigare och inte tror att Gud hade barn. I den mån moderna muslimer talar om heliga krig menar de inte korsfararanda eller missionerande utan ett försvar för den egna tron. Detta ursäktar naturligtvis inte talibaner, lika lite som sekterna i Guyana och Waco kunde ursäkta sina massmord med att de är kristna.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons