Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför kristendomen måste förändras eller dö

Annons

Antalet besökare till kyrkans gudstjänster minskar stadigt, och på ansvarigt håll söker man orsaken för att kunna vända trenden. En utväg tycker man sig ha funnit i den amerikanske biskopen John Shelby Spongs revolutionerande förkunnelse. Nyligen besökte han stiftsgården i Rättvik och tidigare har hans bok Varför kristendomen måste förändras eller dö avhandlats av prästerna vid ett konvent här i stan.

I boken avfärdar Spong helt och hållet tron på en personlig Gud som är alltings upphov. I stället menar han att Gud främst skall upplevas på djupet av människans själ som tillvarons grund. Har man del av livet har man också del i grunden och kan därför inte stå utanför, menar han. Det finns ingen straffande eller belönande Gud, lyder fortsättningen.

Förtjänster eller försyndelser i det förflutna räknas inte. Det är varje människas framtida möjligheter till ett fulllödigt liv i utgivande kärlek som betyder något.

Det låter fint men har svåra konsekvenser. I morgon räknas alltså inte det onda vi gör i dag, men vart tar då vårt moraliska ansvar vägen? Med en sådan inställning behöver människan inte klara upp sitt förflutna. Väntar man en dag blir allt bra. Skulden räknas då inte och allt tal om ånger och försoning blir överflödigt. Men en fråga infinner sig osökt: Finns det människor i vårt samhälle som bör känna skuld? Det onda finns som en möjlighet hos oss alla, och kampen för en "framtida möjlighet till ett fullödigt liv i utgivande kärlek" är hård och hopplös för de flesta av oss.

I sin iver att avrätta en personlig Gud, hänvisar Spong till flera av de grymmaste ställena i gamla förbundet (GT). Som kristna vill vi inte kännas vid en sådan Gud, och det med all rätt. En helt avgörande punkt är vad som skedde i nattvardssalen vid Jesu sista måltid med lärjungarna, då han proklamerade det nya förbundet (NT), som därmed avlöste det gamla. Men det är ju samma Gud, säger ateisterna, och Spong instämmer. Professor Anders Pilz påpekade en gång, att det är cirka tusen år mellan bibelns äldsta och yngsta delar. Och att skylla Gud eller Jesus för vad som skrevs för så länge sedan, är som att skylla Göran Persson för något som Olof Skötkonung sagt.

Spong tar avstånd från Jesus som gudomlig Frälsare och visar med hjälp av en del nytestamentliga texter på en glidande skala, där Jesus blir alltmer förgudligad. Det låter bestickande, men var det möjligt att förgudliga en människa i den miljö där Jesus verkade? Knappast. På de flesta andra håll i Medelhavsområdet gick det an, men inte bland judarna. Det visar bland annat deras absoluta vägran att tillbedja den romerska kejsaren. Judarna dyrkade Jahve, den ende Guden, den översinnliga och outsäglige.

Guden, som man inte fick avbilda och vars namn var så heligt, att det inte ens fick uttalas. Hur skulle då till exempel den tidigare så nitiske fariséen Paulus, kunna förknippa människan Jesus med Gud utan synnerligen starka skäl?

Spong menar att många har samma eller liknande syn på kristendomen som han själv, och att de därför inte känner sig hemma i den traditionella kyrkan. De bildar i stället en kyrka "i exil", som han kallar den. Jag har svårt att tänka mig en framtid för en sådan kyrka.

OLLE HEDBERG

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons