Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför viker inte de Villepin?

Annons

De senaste veckornas våldsamma ungdomskravaller i Frankrike har väckt stor förvåning utomlands. Somliga menar, att det är ett typiskt utslag av fransmännens förkärlek för revolutionära metoder, när det gäller att lösa samhällskonflikter!

De flesta seriösa kritiker lägger skulden på premiärminister de Villepin, som genom sitt opsykologiska agerande väckt ungdomarnas - främst de studerandes - vrede. Upprinnelsen var ett lagförslag från de Villepin, som den 9 mars antogs av parlamentet. Lagen blev känd under namnet "Contrat Première Embauche" (CPE), det vill säga "Avtalet om en första anställning". Enligt premiärministern skulle arbetsgivarna lockas att anställa arbetslösa ungdomar under 26 år. Anställningen skulle vara i två år. Om arbetsgivaren var nöjd med vederbörande, kunde kontraktet förlängas. I motsatt fall hade arbetsgivaren rätt att avskeda personen i fråga utan att behöva ange något skäl. För att lindra den uppsagdes ekonomiska problem, skulle försäkringskassorna träda in med viss ersättning.

En majoritet av de studerande gjorde emellertid tummen ned åt dessa anställningsvillkor. Man skall veta, att arbetslöshet under flera år drabbar en mycket stor andel av de studerande efter avslutade studier. Detta gäller även många av dem, som lyckats avlägga akademiska examina.

Mot denna bakgrund kan man lätt begripa, att många unga upplever de Villepins CPE som en skymf, något som fått dem att deltaga i de omfattande demonstrationer, som ägt rum i ett stort antal franska städer. främst i Paris. Tyvärr utnyttjade också ett antal professionella bråkmakare chansen att begå diverse illdåd.

Mest känd är skadegörelsen i det berömda Sorbonneuniversitetets lokaler den 10 och 11 mars. Dessa huliganer drevs så småningom bort av den franska kravallpolisen, känd för sina hårdhänta metoder.

Hur har då de Villepin reagerat på dessa dramatiska händelser och den kritik, som riktats mot hans lag, inte bara från företrädare för vänster- oppositionen utan även från flera partikamrater i ledande ställning? Hittills tycks denna kritik inte ha gjort något nämnvärt intryck på honom, ej heller flera opinionsundersökningar, gjorda under de senaste veckorna. Enligt en sådan, publicerad den l7 mars, är en majoritet av fransmännen (68 procent) negativa till CPE, mot 27 procent, som är positiva. Sensationellt nog har premiärministern hittills haft få om ens några underhandskontakter med de fackliga organisationerna och detta trots att flera av dem hotat med generalstrejk den 28 mars!

President Chirac har pliktskyldigast i några sammanhang visat solidaritet med sin premirminister. Den l4 mars sade han under ett besök i Berlin angående CPE: "Det är självklart, att jag utan reservationer stöder den aktion, som leds av premiärministern." Det finns emellertid gränser för en presidents lojalitet.

Om opinionstrycket blir för starkt, kan han se sig nödsakad att desavouera till och med sin egen regeringschef.

Man kan förstås fråga sig, varför de Villepin, som i andra sammanhang har visat sig kunna vara resonabel, engagerat sig så starkt just i konflikten om "CPE"?

Ett mycket rått svar ger ledarskri- benten i tidningen Le Monde den 21 mars. Denne hävdar, att det inte i första hand beror på medkänsla med de arbetslösa ungdomarna, utan snarare på en önskan "att visa att han inte är en person som ger vika." En annan bidragan-de orsak vore " en tävlan med (inrikesministern) Nicolas Sarkozy om att framstå som borgerlighetens ledare ett år före presidentvalet."

Vilket motivet än må vara, är det redan uppenbart, att premiärminister de Villepin får betala ett mycket högt pris för sin envetenhet i denna fråga!

Hans Ytterberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons