Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem bryr sig om narkotikadöden?

Annons

I den senaste svenska årsrapporten om narkotikautvecklingen (CAN, 2005) noteras att antalet narkotikadödsfall vid början av 2000-talet ligger "stabilt högt runt 400 dödsfall per år". Enligt vissa källor kan det möjligen ha skett en liten nedgång det senaste året. Som samhällsmedicinskt problem är dock narkotikadöden lika allvarlig som tidigare. Sett över några årtionden har den ökat påtagligt. Men ingen tycks bry sig och utkräva politiskt ansvar.

Som kontrast kan man ta trafikdödsfallen. Förra året var de 440 enligt preliminär statistik. Det är den lägsta siffran sedan 1945. Trafikdöden är nu omkring en tredjedel av vad den var år 1966 (1313 döda). Men så är denna utveckling resultatet av ett politiskt medvetet arbete med att med alla medel minska trafikdöden.

Narkotikadöden är det mest tragiska utfallet av en oklar narkotikapolitik i vårt land. Oklara regler, oklar ansvarsfördelning och missriktade hänsyn till den personliga integriteten gör att samhället inte ens ingriper vid ett livshotande missbruk. Så gott som alla narkotikamissbrukare som avlider är kända av polisen sedan tidigare. Så gott som alla av dem uppfyller kraven på omhändertagande enligt lagen om vård av missbrukare (LVM).

Tvångsvård för missbrukare var på 1970-talet och några år in på 1980-talet en av de mest laddade socialetiska frågorna i Sverige. Till slut kom LVM (i kraft 1982). Lagen har egentligen aldrig använts som det var tänkt, nämligen för att hejda ett missbruk som äventyrar missbrukarens liv och hälsa eller någon närståendes hälsa eller säkerhet. I stället har den blivit ett slags yttersta nödåtgärd för att tvinga fram ett uppehåll i ett livshotande drogintag. Men inte ens i det syftet används lagen tillräckligt ofta.

När polisen i en kommun gör en storsatsning för att fånga upp alla tunga missbrukare slår socialtjänsten bakut. Man har inte resurser eller vilja att ta hand om alla för LVM-vård.

LVM-vården drivs av Statens Institutionsstyrelse (SIS) men bekostas till huvuddelen av kommunerna, som håller nere antalet utredningar eftersom man inte vill betala vården. Under första delen av 1990-talet skedde en dramatisk nedprioritering av de vuxna missbrukarna som målgrupp inom socialtjänsten. Ingen pratar längre om socialtjänstlagens principer om samverkan och samordning. Nu handlar det bara om budgetkontroll.

Frågan är nu om det inte börjar bli dags att helt koppla bort den institutionella missbrukarvården från den kommunala socialtjänsten - även i fråga om utredningar och kostnader.

I stället bör man överväga att låta SIS ta över ansvaret för utredning med mera och hela kostnaden för vården. Besluten om vård måste dock av rättssäkerhetsskäl ligga kvar på länsrätten.

Ett samlat utrednings- och vårdansvar för missbrukare hos SIS skulle ge en snabb återkoppling mellan insatser och resultat. Döda missbrukare talar inte. Men döda missbrukares statistik ger besked om hur narkotikapolitiken fungerar ute i folkhemmet.

Thure Jadestig

Jonas Hartelius

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons