Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi själva och de andra

Annons

Stephen Castle på Londontidningen The Independent ringde mig för några dagar sedan. "Hur kan det komma sig att ett feministiskt parti behövs i just Sverige?" frågade han.

Det var inte så lätt att förklara. I sin text ägnade han sig sedan, klokt nog, inte åt några egna analyser utan nöjde sig med att citera Gudrun Schyman: "I Sverige lever vi i ett samhälle som bygger på tanken att männen ska ha den största makten."

Artikeln har länkats till FI:s hemsida som bevis på det nybildade partiets internationella genomslagskraft. Men The Independent kombinerar sitt citat av Schyman med uppgiften att 45 procent av de svenska riksdagsledamöterna är kvinnor, jämfört med 18 procent i Storbritannien. Åtskilliga läsare undrar säkert vad som pågår i landet de alltid uppfattat som symbolen för jämställdhet mellan kvinna och man.

Det gjorde nog också New York Times läsare (och globala International Herald Tribunes där texten samtidigt publicerades) som nyligen fick veta att kvinnomisshandel är ett samhällsproblem som länge sopats under mattan eftersom sådant inte skulle få hända i Sverige. Att erkänna problemet hade nämligen varit att erkänna bristen på jämställdhet.

Tre elittidningar, lästa av makthavare och inflytelserika opinionsbildare, ger en överraskande och negativ bild av vårt land. Den är långt ifrån lögnaktig, men definitivt ofullständig. Med stor sannolikhet kommer den att ta lång tid att korrigera.

Vad har detta med EU och Europa att göra? Jo, det visar hur lätt synen på ett land kan förändras, hur andra plötsligt är beredda att uppfatta oss annorlunda.

Själva vet vi att i Sverige är jämlikhet mellan könen mycket mer en realitet än vackra ord. Det praktiseras dagligdags. Men låt oss samtidigt vara ärliga och medge att vi antagligen skulle ta för givna artiklar, i respekterade dagstidningar, där våra föreställningar om tyskar eller danskar ifrågasätts. Vi vet för lite om dem. Ändå vill vi ha en uppfattning.

En liknande psykologi verkar dominera opinionen i Frankrike och Nederländerna inför stundande folkomröstningar om EU:s konstitution. Det känns skönt att kunna sätta dit makthavarna och därför accepteras påståenden och uppgifter som stärker en redan negativ föreställning. Motargument och alternativ information filtreras bort. Vad konstitutionen innehåller vet man föga om. Ändå vill man ha en uppfattning.

Svenska politiker och opinionsbildare har trots allt god tid på sig att, om de så önskar, visa att läget för jämställdheten faktiskt inte är så illa och att de tar problemen på allvar. Deras franska och nederländska kolleger, däremot, har mindre än två månader på sig. Och just nu är inte väljarna villiga att lyssna.

Konstitutionen kopplas samman med vad de ogillar och oroar sig över: muslimer, Östeuropa, nyliberalism, arbetslöshet. Etablissemangets, ja-sidans, motargument stärker bara nejsidan.

Inte av de mest välunderrättade britter och amerikaner kan man begära att de ska förstå den svenska jämställdhetens skiftande nyanser. Än mindre kan man förvänta sig att en normal europé ska sätta sig in i ett flera hundra sidor långt aktstycke om maktdelning och inflytande i EU:s olika institutioner.

I båda fallen är okunnigheten självklar, liksom fördomarna den ger upphov till. Skillnaden är följdverkningarna.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons