Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vill inte se dig i vår stad!

Annons

Den 17-19 oktober 2005 anordnade Citykyrkan två dygn av fri- villig hemlöshet på Stadshusets trappa i Västerås för att så praktiskt som möjligt reagera mot den rundgång på samhällets skuggsida som vi upplever - och oförmågan hos den politiska makten att skapa förutsättningar för frivilligorganisationerna att hjälpa.

Hundratals människor kom till opinionsmöten, sov i sovsäckar och gick förbi och pratade med oss. För de flesta var det en hajk. Men för en alldeles för stor grupp var det en vardag av hemlöshet. Sammanlagt var vi cirka 50 personer som sov en eller två kalla oktobernätter bredvid Svartån. Av dem var kanske en tredjedel A-lagare, uteliggare, missbrukare.

Fotbollsmatchen mitt i natten vid Svartån i gatlyktornas sken tillsammans med Eli, Timpa och Janne Blomman är ett oförglömligt minne. Efter första natten skulle jag ta liggunderlag och sovsäck, som jag lagt i en svart sopsäck, och gå från Svartån upp till Citykyrkans kontor på Smedjegatan. Min kropp hade reagerat mycket kraftigt på ett dygn ute i kylan och jag hade huvudvärk och lite feber, kände smärta i njurarna och hade sovit max två timmar.

Jag hade en ful mössa på huvudet och grå täckkläder. Och min svarta sopsäck över axeln. När jag gick längs Stora gatan och svängde upp mot Sturegatan mötte jag morgonflanörerna som var på väg till sina jobb och ärenden. Den här korta promenaden, "utklädd" till uteliggare, öppnade mina ögon för den hårdhet vi har inom oss. De välklädda vände instinktivt bort blicken när de såg mig. Under fem minuter sände de jag mötte rädsla, nedvärdering och förakt med sina blickar och med sitt kroppspråk. Budskapet jag fick till mig var att: Vi vill inte se dig i vår stad! Vi vill inte ta på dig! Vi vill inte ha med dig att göra!

Vi tar omvägar när vi ser en skitig människa. Vi vänder bort blicken när en trashank kommer. Vi känner vämjelse över en alkoholist som luktar urin. Rädslan och obehaget är för stort.

Vi tycker synd om dem, men vi gör inget. Vi känner sympati för deras situation, men vi vet inte hur vi ska reagera. Vi känner oss maktlösa och erkänner därmed att vi sitter fast i vår välfärdslivsstil. Svensken ger upp, och skaffar i stället dubbla lås på rad-huset. Innerst inne är det få av oss som vill att det ska vara så här.

Den kristna tron och Bibelns texter är en provokation mot dagens samhälle och mot vår individualistiska livsstil. Den kristna tron är mycket mer radikal än vad vi i kyrkorna oftast ger sken av. Jesus kom inte för att stryka de rika medhårs, utan för att kalla en folkrörelse ut ur alla sociala klasser in i Guds familj.

Gamla testamentets löften i Bibeln om social rättvisa och upprättelse uppfylls i Jesusrörelsens spår av både en inre förvandling av inställningar, värderingar och ett nytt ethos, och en yttre kamp för att förändra orättvisa förutsättningar. Grundtanken i den kristna tron är att de som tar sin tro på allvar verkar aktivt för att låta stänk av himmelriket bli synliga redan här på jorden.

Den kristna kyrkan har ett grundläggande ansvar att gå före och vara en förebild för det övriga samhället kring hur vi behandlar de fattiga i vår kultur. Marginaliserade människor blir lackmustestet som påvisar hur sjuka vi i det övre samhället egentligen är. Att vi älskar dem som är som oss är ingen konst. Utmaningen är de som luktar annorlunda, ser annorlunda ut, beter sig annorlunda. Sanningen är väl att de på insidan inte är speciellt annorlunda.

I en text i Bibeln med mer än 2 500 år på nacken står det: "Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!"

Samuel Strömgren

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons