Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora avvikelsen från ett proportionellt utslag i det svenska valsystemet är fyraprocentspärren.

Till slut fick den ”osamlade” oppositionen marginellt fler röster än den borgerliga Alliansen. Därmed var det rimligt att Alliansen inte nådde egen majoritet i riksdagen.

Annons

I fokus. Det jämna valet ökade intresset för valsystem och rösträknande.

Röstsammanräkningen blev en riktig rysare. När de preliminära rösterna hade räknats hade den sittande borgerliga regeringen 172 mandat, tre från de 175 som krävs för egen majoritet i riksdagen. Men i röster skilde bara drygt 7000 röster mellan den borgerliga Alliansen och de rödgrönas och Sverigedemokraternas röster sammantagna.

Sedan de sista rösterna räknats och underkända röster granskats hade marginalen krympt till 1922 röster. Alliansen tjänade på de tillkommande rösterna och Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna på granskningen av tidigare underkända röster. De borgerliga vann ett mandat och fick 173, men var således två mandat från egen majoritet.

Det svenska valsystemet har fått mycket kritik de senaste dagarna. Utjämningsmandaten räckte inte till för att få en helt proportionell fördelning av mandaten. Trots i princip dött lopp mellan den borgerliga Alliansen och de andra partierna var mandatfördelningen 177-172 till Alliansens nackdel. I kommuner kunde, som i det preliminära resultatet för Västerås, det ena politiska blocket ha fler röster men det andra fler mandat.

Den slutliga fördelningen på riksplanet blev bättre. De borgerliga partierna vann ett mandat, men fick till slut något färre röster än de andra partierna. Enligt ”millimeterrättvisan” borde Alliansen ha fått ett mandat till, men den hade inte egen majoritet bland väljarna. Så valsystemet bestod ändå till slut den här prövningen.

Det har av matematikprofessorer och andra kommit förslag på fler utjämningsmandat och större valkretsar för att förbättra den proportionella fördelningen mellan partierna. Men Sverige har redan jämfört med många andra länder, också sådana med proportionella valsystem, stora valkretsar och många utjämningsmandat. I Norge är landsbygden överrepresenterad i stortinget och utjämningsmandaten få. Därför har regeringen två gånger i rad fått majoritet i mandat trots att den fick färre röster än den samlade oppositionen. Finland, som ofta framställs som ett föredöme av personvalsanhängare, har inga utjämningsmandat alls. Det ger fördelar åt stora partier och partier som har sina röster koncentrerade i några valkretsar (läs Svenska folkpartiet) jämfört med mindre partier som är jämnt fördelade över landet.

Den stora avvikelsen från ett proportionellt utslag i det svenska valsystemet är inte heller fördelningen mellan riksdagspartierna, utan fyraprocentspärren. Det gör att röster på partier under spärren inte alls påverkar riksdagens sammansättning. Landstingen har en liknande modell, men spärrgränsen ligger på tre procent.

I kommunvalen finns ingen spärr, men heller inga utjämningsmandat. Det gynnar större partier något, men gör å andra sidan att riktigt små partier kan få något enstaka mandat.

Varje valsystem är en kompromiss mellan olika intressen. Mindre valkretsar gör det svårare att uppnå exakt proportionalitet mellan partierna, men underlättar personval och självständiga ledamöter med egen lokal bas. Förslagen om ännu större valkretsar och fler utjämningsmandat utgår ifrån att partierna är sammanhållna enheter där alla riksdagsledamöter är utbytbara. Det är inte tilltalande.

Annons
Annons
Annons