Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

I döda poeters sällskap

Ledare

Upprördheten var stor på parnassen när Mercedes-Benz gjorde reklamfilm där en av Karin Boyes mest kända och älskade dikter, I rörelse, användes.

”Gravplundring”, dundrade Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Stora delar av Kultursverige nickade instämmande. Reklambyrån å sin sida hävdade att eftersom det gått över 70 år sedan Karin Boye dog var hennes lyrik inte längre upphovsrättsskyddad. Dessutom hade man fått Karin Boye-sällskapets välsignelse.

Det räckte inte. Boyes verk omfattas av ett så kallat klassikerskydd vilket ger Akademien rätt att föra talan mot bruk av ”litterärt och konstnärligt verk som kränker den andliga odlingens intressen”.

Mercedes-Benz kastade in handduken och stoppade reklamen.

Här blir historien problematisk. På vilket sätt kränktes den döda konstnärens författarskap och eftermäle? I en del kritikers ögon var det säkert på grund av sammanhanget och uppdragsgivaren; kultur är fint, reklam är fult och Mercedes-Benz är ett mångmiljardföretag som gör vräkiga lyxbilar. Det är åsikter som inte bara återfinns bland skönandar på vänsterkanten. Även i en del borgerliga finrum famlades det efter luktsaltet; Boye + Mercedes, vilken mesallians!

Men varför skulle kommersiella intressen nödvändigtvis besudla konstnärers alster?

Klassiska verk har använts mycket i reklam. De slår an strängar inom oss. Ett lysande exempel är Apples reklamfilm där Ipad Air presenteras till ord av den kanske störste amerikanske poeten, Walt Whitman, reciterad av Robin Williams från filmen Döda poeters sällskap (Finns på Youtube, sök ”Ipad + Whitman”).

Mercedes har slagit följe med döda poeter förr.

I början på 1970-talet skrek Janis Joplins whiskeyhesa röst ut ”Oh Lord, won’t You buy me a Mercedes-Benz, my friends all drive Porsches…” (avd.kuriosa: själv körde hon en psykedeliskt motivlackad Porsche).

Låten blev hippieerans protest mot prylsamhället och jakten på materiell lycka. Men det hindrade inte Mercedes att använda låten, först i en tv-reklam 1995 och senast 2011 i en reklampaus under Super Bowl. Här skulle Peter Englunds ord om gravplundring ha passat bättre.

Den svenska tv-reklamen med Karin Boyes diktverk tar högre höjd. Det är begåvade reklammakare som ligger bakom filmsnutten. Bilreklam är rörelse och Karin Boyes dikt är kongenialt uppläst av Lena Endre.

Piratpartiets ordförande Anna Troberg frågar ironiskt på sin blogg varför inte Akademien hotat stämma Volvo för reklamfilmen där Zlatan reciterar Du gamla, du fria. Varför anses inte Richard Dybäck och nationalsången vara värd klassikerskydd? Är Volvos bilreklam så bra till skillnad mot Mercedes? Och i så fall varför?

Nej, det finns naturligtvis ingen konsekvens i Akademiens handlande. Och häri ligger problemets kärna:

Att några få ska bestämma över hur vissa döda konstnärers verk ska användas och låsa in dessa i en bur, om än aldrig så gyllene, är fel.

Säkerligen var det flera i tv-soffan som aldrig hört Karin Boyes dikt tidigare som lystrade och blev fascinerade, inte bara av bilen, utan fångade av de vackra orden.

Så når döda poeters alster många fler.

Annons
Annons
Annons