Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sakine Madon: Inte tack vare Guillou och Schyman vi står här

Återgå aldrig till förnekandet

Sara Mohammad från

Frågan om hedersförtrycket är i fokus när Aftonbladet och Göteborgs-Posten nu presenterar granskningar. Makthavare som Carin Götblad uttalar sig om vikten av att vara tydlig, och vi har ett nationellt kompetensteam i Östergötland som uppmärksammar ungdomar om deras rätt att gifta sig med vem de själva vill. Föreningarna är många. Partiledare och debattörer tar upp fenomen som könsstympning, bortgiften och ofrihet.

Det är utmärkt, men låt oss inte glömma hur det har varit. För att pendeln inte åter ska svänga bakåt - så snart debattens vindar blåser i en annan riktning - behöver det erkännas att kampen mot hederskulturen länge mött starkt motstånd.

När Fadime Sahindal sköts i huvudet den där januarikvällen i Uppsala 2002 fick mordet stor uppmärksamhet, men många ville lägga locket på. Debattörer som Jan Guillou och Liza Marklund angrep dem som i debatten vittnade om och förklarade hederskulturen. Författaren Dilsa Demirbag-Sten har tidigare påmint om att Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ "ställde svensk kvinna mot invandrad och undrade om misshandlade 'Lena' var mindre värd än Fadime" (Expressen, 7/12 2010). Som om det ena skulle utesluta det andra.

Två år efter mordet på Fadime lade Mona Sahlin, då socialdemokratisk integrationsminister, den integrationspolitiska utredningen i handen på Masoud Kamali. Kamali, landets då mest engagerade förnekare av hederskulturen, hävdade att hedersmordsbegreppet är rasistiskt. När Nyamko Sabuni något senare blev minister i alliansregeringen påstod Kamali att hon ” fått sin ministerpost tack vare demonisering av personer med utländsk bakgrund”.

Så sent som för bara några år sedan skrev Feministiskt initiativs partiledning att de inte använder begreppet hedersvåld, för att de inte vill "dela upp" våld.

I Kamalis och likasinnades värld är det demonisering att lyfta fram hedersförtrycket. Att prata om hedersvåld har av dessa likställts med att "peka ut". Så sent som för bara några år sedan skrev Feministiskt initiativs partiledning att de inte använder begreppet hedersvåld, för att de inte vill "dela upp" våld. I dag säger Gudrun Schyman att hedersförtrycket måste tas på allvar, och i Ekots Lördagsintervju påstår hon till med att hon och hennes parti varit tydliga om det (20/5). Det är helt enkelt inte sant.

I stället för att antyda att hennes kritiker nog vill ha "patent" på frågan borde Schyman säga som det är. Hon, likt Guillou och gänget, har gjort bort sig i denna fråga. Precis som Sara Mohammad från "Glöm aldrig Pela och Fadime" och Amineh Kakabaveh från "Varken hora eller kuvad" - med flera - har påpekat har Fi varit en bromskloss (VLT, 23/3). Vilket som sagt även Mona Sahlin en gång var, och andra fortfarande är. Den som vägrar medge sina misstag riskerar att upprepa dem.

Vi har kommit långt när "alla" vill bekämpa hedersförtrycket, men ska minnas hur debatten har sett ut. Och vara glada över att det funnits personer som - trots anklagelser om att gå rasisters ärenden och dylikt - har fortsatt, för att hjälpa utsatta.

Det är tack vare personer som Dilsa Demirbag-Sten, Sara Mohammad, Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Nalin Pekgul vi står här.

Annons
Annons
Annons