Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Ann-Christine Kihl: Muslimska feminister tvingas till tvåfrontskrig

När världen ständigt ska förklaras i tweets känns det vilsamt när någon komplicerar bilden, stillsamt, med många nyanser. Även om genomslaget blir lidande.

Vi var bara sex personer i publiken när Mehek Muftee, lektor i sociologi vid Jönköpings högskola, nyligen höll en tisdagsföreläsning på Karlsgatan 2 om muslimsk feminism. Muftee vill åt den stereotypa bilden av den muslimska kvinnan, illustrerad som passiv och förtryckt, klädd i burka. Hon beskrev hur snärjigt de muslimska feministerna har det som måste kämpa på två fronter: dels mot de patriarkala och sexistiska tolkningarna av islam och Koranen, som feministpionjären Fatima Mernissi beskriver saken:

”Om kvinnors rättigheter är ett problem för några omoderna muslimska män är det varken på grund av Koranen, profeten eller någon muslimsk tradition utan för att de rättigheterna kommer i konflikt med den manliga elitens intressen.”

På den andra fronten måste feministerna kämpa mot den vitt spridda bilden av den muslimska kvinnan som förtryckt och passiv.

Muslimer verkar över huvud taget ha det snärjigt nu, i centrum för världsdebatten och förtalade av världens mäktigaste man, president Trump som med sitt beramade inreseförbud från sju muslimska länder hotar att dränera USA på forskare, vetenskapsmän och affärsfolk.

Islam tycks ha blivit ett slagfält där det är fritt för vem som helst att tolka in vad som helst. Muslimer, som är som folk är mest – olika till ursprung, hudfärg, värderingar och relation till sin religion - är också ansatta från annat håll: från islamister med starka, reaktionära regelverk med vilka man försöker styra familjer, framförallt kvinnorna i svenska stadsdelar.

Något som ”förortsfeminister” som Årets svensk, Amine Kakabaveh och många andra, tagit strid emot.

Det här problemet har socialantropologen Aje Carlbom, Lund, försökt lyfta. Och liksom Kakabaveh och andra kritiker har också Carlbom blivit kallad både islamofob och rasist eftersom han vill debattera islamism och patriarkala normer.

Det är en givetvis en slags seger när muslimska feminister hittar tolkningar och texter i Koranen som visar på kvinnors rättigheter.

Carlbom har i flera artiklar belyst hur de här normerna tillåts leva vidare i isolerade enklaver där islamister strävar efter att kontrollera vanliga ”svenssonmuslimer” som han kallar det, människor som bara vill leva sina liv i fred och demokrati. Den här sociala kontrollen över hela områden har uppmärksammats stort i Husby och enligt Carlbom är målet med den att bygga upp ett samhälle där icke-muslimer och muslimer lever i skilda system.

Gud förbjude, om uttrycket tillåts.

Det är en givetvis en slags seger när muslimska feminister hittar tolkningar och texter i Koranen som visar på kvinnors rättigheter, som feministen och imamen Amina Wadud är känd för, ännu en av föreläsaren Muftees exempel.

Men egentligen är det ointressant hur Koranen, Bibeln eller Vedaskrifterna kan tolkas utifrån dagsform och diverse syften. Det är lika ointressant som vad som är ”svenska värderingar”, ett uttryck vi har svårt att förklara men som svämmade över i Almedalen i somras och fick Gunnar Hökmark (M) att kontra: vi behöver inte prata om värderingar, i Sverige har vi lagar som ska följas.

Alltså: det som gäller är lagen. Våld, tvång, hot, sexuella trakasserier, frihetsberövande, månggifte, tvångsgifte mm är brottsligt. Lagen – och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter - gäller för alla och det inbegriper även flickor och kvinnor i alla åldrar, av alla religioner och ursprung. Det borde vara enkelt.

Läs också: Förtryck av muslimska kvinnor i Sverige nonchaleras

Läs också: Amineh Kakabaveh: ”Identitetspolitiken måste bort”

Annons
Annons