Den här intervjun blev till efter att Håkan Gelin använde formuläret på nostlagisajten och skickade in två bilder: De ser du här.

”Bilder på min mammas arbetsplats där hon jobbade som telefonist i Västerås 1939–1942 samt 1945–1950.

Däremellan var hon hemma och bildade familj.

Då kopplades alla samtal via telestationen. Kanske äldre kommer ihåg, i dessa tider med mobil kommunikation.

Min mamma som är 93 år minns hur det var då på telestationen. Hon heter Gurli Gelin och bor i Västerås.”

Gurli bor på Gideonsberg i lägenhet med härlig utsikt över stan. Huvudet och minnet är med.

– Man fick inte komma in på telegrafen förrän man var 18 år. Först kom jag in som elev, då gick man ett halvår utan lön.

– Sedan fick man gå som timtelefonist och fick ta vanliga lokala nätet. Efter ett tag avancerade jag till riks.

Jag såg på Eniro att det även står ett mobilnummer på dig?

– Det är klart att jag har mobil! Det har jag haft länge!

Gurli minns faktiskt tiden på telegrafen som den värsta i sitt liv. Men inte alls på grund av jobbet.

– Jag började i juni, i september bröt kriget ut. 1940 var min man ute i militärtjänst och min mor dog hastigt. Det var en tung tid.

– Åren mellan 20 och 25 var min jobbigaste tid.

Sedan har det bara blivit bättre?

– Det har för det mesta varit väldigt bra. Jag har haft tur med barnen, med familjen. Ingen kommer undan vare sig toppar eller dalar.

På telegrafen hade kvinnorna en vaktföreståndare. Det gällde att sitta rak i ryggen, annars kunde vaktföreståndaren komma och peta till den krumryggade.

I takt med att växeln blev mer och med automatiserad behövdes inte kvinnorna i växeln. Men det gjorde inget, Konsum på Stora gatan behövde folk.

Sista 17 åren i arbetslivet gjorde Gurli på Stjärnköp i Enköping.

Är det något du ångrar när du ser tillbaks på dina 93 år?

– Ja. Du ser väl hur det ser ut här?

Gurlis hem är otroligt välstädat, här syns inga små dammkorn mellan prydnadssaker och den stora mängden konst på väggarna hänger rakt och prydligt.

– När jag var 16 år erbjöds jag en plats på konstakademien i Stockholm. Min pappa sa blank nej. Det var ingen säker inkomst och inget ställe för en ung flicka.

– Nu tänker jag att jag skulle ha varit lite mer ... bohemisk. Släppt fram mig själv och mitt ego lite mer. Tagit plats.

– Som mitt hem ser ut, så har jag varit på jobbet också.

Prydligt och ordentligt alltså.

Bettina Bäck
021-19 98 54
bettina.back@vlt.se