Astrid Wässman satte sig på tvären när hennes pappa Ivar Eriksson köpte en av traktens första tv-apparater 1955. Långt innan de reguljära tv-sändningarna startade.

I dag är det en charmig och rolig historia, då tyckte Astrid Wässman att hennes pappa var galen. Hon skämdes och tyckte det var dumt att lägga pengar på en apparat som man knappt hade nytta av.

I mars 1955 knallade Ivar Eriksson upp på VLT:s redaktion och krävde att tidningen skulle trycka tiderna för tv-programmen.

Vad hände då? Jo, tidningen ville göra reportage på nymodigheten som nått landsbygden utanför Västerås.

Astrid vägrade att åka ut när VLT :s medarbetare var på plats för att fotografera. Då placerade hennes mamma finurligt nog ett porträtt av dottern på en skänk så att hon ändå fick vara med på gruppfotot.

– I dag får jag ju skämmas förstås, för att jag var så dum. Jag hade så fel, så fel.

Men bjuda på historien med en glimt i ögonvrån kan hon ändå.

– Jag ringde ut till mamma och pappa och beklagade mig. Varför ska just ni gå på något så dumt, amerikanskt påfund, tror jag att jag sa.

Och så fyllde Astrid på med:

– Där kommer ni att sitta ensamma och titta på bilder som flyger genom luften.

Det dröjde faktiskt två månader efter det att tv:n flyttat in hos föräldrarna innan Astrid hälsade på. Vid det besöket bevärdigades inte televisionsapparaten en blick.

– Allt man kunde se på tv:n var testbilden och nyheterna som gick på bestämda tider. Ibland pågick det försök med att visa filmer och små idrottsreferat.

Här ovanför på en av bilderna ser du den något motvilliga notisen som berättar om tillskottet på VLT:s sidor. Så även VLT hade ju lite fel där.

Det var det här Ivar Eriksson ledsnade på. Han ville veta när programmen skulle visas.

– Dagen efter att artikeln publicerades i VLT kom min svärfar Karl Wässman och ville höra min åsikt om det här köpet.

– Karl Wässman stod helt på min sida, skrattar Astrid.

Nu har det gått många år, och i Astrid sovrum står det en slimmad modern tv.

– Men då nojsades det faktiskt lite bakom pappas rygg, att köpa något som inte ens var utprovat.

– Pappa gillade allt som var nytt, det gällde i jordbruket med. Jag skulle gärna ha sett hans ansikte när han fick syn på tv:n i skyltfönstret i en butik i Enköping.

Ivar Eriksson visslade alltid när han var på gott humör och såg fram mot något.

Det gjorde han säkert hela vägen hem från butiken.

– Det dröjde faktiskt in på 1960-talet innan jag gick med på tv-inköp. Då gick barnen och tittade på barnprogram hos grannarna.

Bettina Bäck
021-19 98 54
bettina.back@vlt.se