På söndagarna kunde ungdomarna dansa från eftermiddag till midnatt på tedans i Stadsparken, Örngården därefter och kvällsdans i A-salen.

– Man for på alla jädrans ställen och dansade, säger Jan Thunberg.

Det var i slutet av 1950-talet. Jan var i 15-årsåldern. Han var redan en van dansör och skulle vid den här tiden vara med och starta Club Intim på Skiljebogården och väljas till ordförande.  Det var på den tiden då Bokström eller ”Bokas” som han kallades, var föreståndare.

– Där dansade vi varje torsdagskväll. Vi gjorde i ordning i stora salen, bar in bord och stolar som på restaurangerna, serverade läsk och gjorde det likt ett lite större danspalats.

De lyckades få de riktigt stora lokala orkestrarna att komma och spela mot att de fick resekostnaderna betalda.

– De tog spelningarna som träning och vi fick dansa.

Han nämner Ola Berglunds orkester, No Brothers och Nilssons storband som några av dem som bjöd ungdomarna på levande musik. Det var lugna låtar, det var låtar med fart i och allt tänkbart däremellan.

– På den tiden började det också komma fyrmannaorkestrar med tre gitarrer och trummor.

Själv var Jan väldigt förtjust i Glenn Millers låtar och minns speciellt ”In the mood”.

– Man dansade lite foxtrot och sådär, men buggen tyckte jag ändå var roligast. Man åkte gärna till de ställena där man visste att det fanns tjejer som också tyckte om att dansa och som var duktiga. Det gällde att vara snabb bara, så ingen annan hann före när man skulle bjuda upp.

På onsdagskvällarna kunde de dansanta unga ta sig till Sjöhagens ungdomsgård.

– Ungdomsgårdarna fanns ju på olika platser i stan. På Sjöhagen vill jag minnas att det var lite enklare.

På Gideonsbergsgården ordnades mer sporadisk dans. Dansrestauranger som till exempel Klippan, Smedjan och Hökens näste var till för de lite äldre.

– De var ingenting för oss där i slutet av 1950-talet. Där behövde man ju ha stålar för att kunna äta mat också.

Danserna på ungdomsgårdarna hade inga direkta krav på klädsel, det kunde säkert ha fungerat med jeans och tröja. Jan drar lite på det svaret och låter mig förstå att det inte var så vanligt ändå. På andra dansställen än ungdomsgårdarna krävdes kostym, eller kavaj och byxa.

Så här skriver VLT om klädseln på lördagsdans i Rotundan mars 1966: ”Klädstilen varierar bland flickorna. Det finns ett litet inslag av pop-mode med korta kjolar och Sasson-frisyrer medan pojkarna däremot, med få undantag, är klädda traditionsenligt i kostym och vit skjorta.”

Söndagarna var ett eldorado för de danssugna unga.

– Först tedans i Stadsparken som började klockan 15 och höll på ett par timmar. Sen drog man till Blåsbogården, eller Örngården som den också kallades. Det var förresten Lars-Gunnar Larsson, en klasskompis till mig, som höll i danserna där.

Söndagarnas dans slutade i A-salen. Den höll på till midnatt. På måndag morgon väntade skolan för många.

På sommarhalvåret var det framför allt dans i Folkets park som lockade.

– Onsdagar och söndagar åkte vi ofta till Kolbäcksparken. Dels kom det folk utifrån som man inte träffade annars, dels hade de bra orkestrar och uppträdanden. Där har jag bland annat sett Jerry Williams i början av sin karriär.

Han nämner också Eskilstunaparken som lockade många danssugna.

–Jag hade kompisar som var några år äldre, som jag fick åka med.

Dans var det också på olika Skutt. I B-salen hölls det dansskola.

– Dit kunde vi komma lite senare på kvällen så att tjejerna fick träna.

Första gången Jan hade nöjet att få gå med sin blivande hustru, Anita Boström, hem var just efter dans i Folkets park.

– Anita sjöng i en orkester. Jag väntade väl ut henne helt enkelt.

Jag frågar om Anita var duktig på att dansa.

– Inte på att bugga. Det har hon fått lära sig senare.

Annika Persson