Enligt Medieakademins årliga förtroendebarometer minskar alliansväljarnas förtroende för SVT och SR.

Att Sverigedemokraternas väljare sticker ut är ingen direkt nyhet, där är missnöjet med traditionella medier påtagligt. Men nu ser man alltså ett stort tapp även bland borgerliga väljare.

Vid valet för snart fyra år sedan hade SVT förtroende av 76 procent av alliansväljarna, en siffra som nu sjunkit till 62 procent. Och för SR har de borgerliga väljarnas förtroende sjunkit med tio procentenheter.

Det här borde oroa.

På senare år har public service-bolagen snöat in på identitetspolitisk "normkritik". Hos UR fick en mångårig journalist sluta när han ifrågasatte fokus på sådant som hudfärg och påståenden om vad "vita reportrar" bör och inte bör göra. Även SVT har räknat "hudfärg", och på SR kallade härom året en programledare Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu för "husblatte".

Den tidigare borgerliga kritiken om allmän vänstervridning finns kvar, men nu har alltså ytterligare en idékonflikt märkts tydligt.

Vad som är politiskt känsligt - som idén att vår hudfärg är central för hur vi utför vårt arbete - tycks inom public service-bolagens ledningar ses som okontroversiellt. Som om en medelklasstjej med hipp adress i Stockholms innerstad, men med utländskt namn, skulle bidra nämnvärt till mångfalden på P3.

Mångfald handlar snarare om att ha flera perspektiv, även åsiktsmässiga sådana. Och det går inte att enbart räkna i att alla partiledare får exakt samma tid att tala i partiledarutfrågningar inför valet. Det är djupare än så.

Hur ställer vi frågor och vad tar vi upp? Vilka perspektiv har vi på vår redaktion? Ser vi vänsteråsikter som "neutralt"? Utan självkritik kommer förtroendegapet att öka, ett gap som skadar demokratin.