Förenta Nationerna (FN) låter tilltalande, men alltför ofta handlar det snarare om Splittrade nationerna. I Sverige kan inställningen pendla mellan äppelkindad entusiasm och nedgörande kritik.

Socialdemokraterna har lyft fram världsorganisationen, och framhållit att Sverige som alliansfri stat kan spela en viktig roll för utveckling, dialog och fred. Kritiker har menat att andra organisationer som Nato snarare är de verkliga värnarna av frihet och mänskliga rättigheter.

Tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark skrev i sin ungdom: "Vår tids viktigaste fredsförbund heter därför inte Förenta Nationerna utan Atlantpakten (Nato)". Skälet var stormakternas veto i FN:s säkerhetsråd, vilket gör och gjorde att länder som då Sovjet och nu Ryssland kan stoppa alla beslut som går dem emot.

Attitydskillnaderna återkom när den rödgröna regeringen drev kampanj och lyckades få Sverige invalt i säkerhetsrådet. UD:s kampanj hade skönhetsfläckar och granskades kritiskt av Dagens Nyheter. Men för den rödgröna regeringen var kandidaturen högt prioriterad.

Nu har säkerhetsrådet i helgen varit i Skåne på tidigare generalsekreteraren Dag Hammarskjölds Backåkra. Det känns typiskt svenskt, att hoppas att trevliga och historiska miljöer ska bidra till att lösa upp knutar som kriget i Syrien.

Det skadar inte att försöka. Den utdragna och blodiga konflikten drabbar invånarna hårt, skulle den utvidgas med stormakterna på olika sidor skulle det bli farligt för många fler. Det kom en del optimistiska signaler när det slutna mötet var över, men oklart vad de innebär i praktiken.

Det visar i ett nötskal FN:s problem, men också varför organisationen behövs. I en värld med många länder och hårda motsättningar går det inte att tvinga fram lösningar mot stormakternas intressen. Därför behövs organisationer med mer beslutskraft som Nato och EU.

Men det tar inte bort betydelsen av en organisation för alla världens länder. Trots FN:s ofullkomlighet är det bra att Sverige är ett aktivt medlemsland.