I veckan konstaterade SOM-institutet att förtroendet för SVT och SR fortsätter att sjunka. Ett betydande tapp - nära 20 procentenheter sedan 2010 - märks bland väljare som ligger "klart till höger" politiskt. Bland väljare till vänster är däremot tilliten för public service fortsatt hög.

Den här politiska splittringen är oroande, särskilt då public service ska bli skattefinansierad. När Moderaten Gunnar Axén för några år sedan kritiserade poeten Athena Farrokhzads sommarprat i P1, som han menade uppmanade till vänstervåld, ville han kasta ut sin tv för att ”slippa finansiera eländet”. Den "möjligheten" ser man alltså inte ut att ha särskilt länge till.

Även Medieakademins årliga förtroendebarometer visar att alliansväljarnas förtroende för SVT och SR sjunker. Det är inte små förändringar direkt: bara under den här mandatperioden har förtroendet för SVT sjunkit från 76 till 62 procent. SR har också ett betydande tapp.

Vore jag chef på exempelvis SVT hade jag frågat mig hur klyftan mellan rödgröna väljare och borgerligt sinnade kan minska. Men när SVT:s programdirektör Jan Helin i tisdags kommenterade frågan i Aktuellt viftade han bort problemet. Han nämnde Sverigedemokrater och auktoritära, som om det var den enda väljarkategorin som skulle ha tappat i förtroende för public service. "Det viktiga är att svaret på en politiserad mediekritik inte ska vara politiserad journalistik", sa Helin. Men den borgerliga kritiken beror på att man upplever avsteg från opartiskhet och objektivitet i journalistiken. Inte på att man önskar konsumera oseriös främlingsfientlig propaganda. Genom att klumpa ihop alla kritiker, och med halmgubben att det önskas att SVT "överger" saklighet, duckar Helin för sitt ansvar.

Inse att det som i det egna mötesrummet på SVT kan ses som självklarheter, och möjligen i valdistrikt där Feministiskt initiativ har stort stöd, inte är det överallt.

Det handlar inte bara om enstaka nyhetsinslag eller att någon programledare får kritik. På senare år har public service-bolagen exempelvis snöat in på identitetspolitiskt snömos och kvoteringstänk. ”Public service har gjort det till en vana att ställa sig frågor om vilken ras människor har”, som ledarskribenterna Ivar Arpi och Adam Cwejman skriver i boken "Så blev vi alla rasister". Här finns en uppenbar politisk laddning.

Men SVT har viftat bort kritiken, på liknande sätt som Helin nu viftar bort förtroendetappet bland borgerliga väljare. Det är en sällsynt dålig strategi.

Vi riskerar att gå i USA:s fotspår med en tydligt uppdelad väljarkår. Och med en missnöjd höger som inte bara saknar förtroende för etablerad media, men som också kommer att vilja nita till den.