Redaktionen på P3:s humorprogram ”Punani_99” har under en veckas tid haft roligt åt moderaten Edward Riedl som är riksdagsledamot från Västerbotten. P3:s medarbetare lade på nätet ut bilder på politikern och skämtade om att han använde droger. Det skojades om att Riedl borde hänga med på ravefester och knarka, och det skämtades om hans utseende.

Låt gå. Man ska få driva med politiker, vilket Riedl också har påpekat. Men så spred P3-programmet en bild på riksdagsledamoten, där han bakar med sin dotter och brorsdotter, och manipulerade bilden så att det skulle se ut som att de tog droger. Vid bilden stod det: ”Med jul-laddet och barnen”, alltså med "jul-kokainet" och barnen. Då reagerade Riedl, med rätta.

När jag får tag i honom över telefon är han besviken över SR:s hantering, även om bilden som han reagerade på nu är borttagen och SR har kommit med en ursäkt. "Ansvariga slätar över att de hängt ut barn", säger Riedl. Och fortsätter: "Jag kräver ingens avgång men man borde ge en ordentlig ursäkt och se över rutinerna så att det inte händer igen."

Satir ska givetvis få provocera. Men tillåt mig ändå undra: Varför testas P3-humorn återkommande på borgerligt sinnade personer? Skulle humoristerna på P3 driva med vänsterpolitiker och dra in deras barn? Nanna Olasdotter Hallberg på P3:s ”Punani_99”, som gett sig på Riedl, är tidigare aktiv i Feministiskt initiativ och stod med på partiets riksdagsvalsedel 2014.

Hon får för all del häckla politiska motståndare - men varför med licenspengar?

För några år sedan kallades Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teororescu för "husblatte" i just P3. SR:s vd Cilla Benkö försvarade då redaktionen, med ett resonemang om att den som sa "husblatte" själv har utländsk bakgrund. Föreställ er en programledare på P3 med högeråsikter som hade kallat en vänsterdebattör – låt säga Alexandra Pascalidou - för blatte i en radiosändning. Det skulle givetvis aldrig hända.

Siffror från Medieakademins årliga förtroendebarometer visade i våras att alliansväljarnas förtroende för Sveriges Television och Sveriges Radio minskar märkbart. För SR har de borgerliga väljarnas förtroende, under denna mandatperiod, sjunkit med tio procentenheter.

En delförklaring är troligtvis att public service-bolagen har snöat in på "mångfaldsmål" utifrån vad folk har för bakgrund eller hudfärg. Alliansväljare är i regel mer skeptiska till kvotering. Men det sticker även i ögonen att program som P3:s ensidigt sparkar högerut.

Ledningen för Sveriges Radio, och alla som är vänner av public service, borde fundera på hur man kan öka förtroendet bland alliansväljare. När public service-avgiften tas ut via skattsedeln lär kritiken knappast svalna.

Ser SR:s ledning ens problemet? Vad görs för att alliansväljarna ska ha lika stort förtroende för SR som rödgröna väljare har? Ett första tips: låt inte era program bli lekstugor för identitetspolitisk vänster.