Sverige var tidigare känt för god samhällsplanering, genomtänkt reformpolitik och en stark socialdemokrati. I dag växer missnöjet med integrationsproblemen och Sverigedemokraternas medvind tycks inte avta.

Hur hamnade vi här?

Journalisten Lars Åberg ger i boken "Landet där vad som helst kan hända" (Karneval förlag) en viktig bakgrund. När en ny invandringspolitik formulerades 1975 var färdriktningen tydlig. Invandrare beskrevs inte sällan i exotiska termer, och invandrarnas särart skulle stärkas med hjälp av politik.

Genom föreningsbidrag till etniska och religiösa grupper stärkte man därefter segregationen år från år. Verkningslösa projektsatsningar har i decennier avlöst varandra. De religiösa friskolorna har blivit många, de utsatta områdena likaså.

Aktivister med extrema åsikter har påståtts representera muslimer eller andra grupper. Åberg skriver att det är "en skam att medier och myndigheter så länge och så oreflekterat låtit dem få utrymme och bidrag i andras namn". Kritiken är sylvass - och rättvis.

Vissa saker har det dock blivit bättre med. Vid mitten av 1980-talet var det inte kontroversiellt att stödja tendenser till parallella samhällen, påpekar Åberg. Då hävdade en etnolog att minoriteter skulle ha "möjlighet" att få aga sina barn och omskära kvinnorna. I en myndighetsskrift kunde man få läsa att muslimer skyler sig och inte tar en kvinna i hand för att de "erkänner" sexualitet som "en stark naturkraft". Vi ska respektera olikheter, var uppmaningen. Vidare skrev en forskare att man kan tycka att det är "kärleksfullt" att "daska till barnen".

I dag låter det tack och lov annorlunda i debatten, även om dumheter förstås förekommer.

Lars Åberg säger sig antagligen höra hemma i en "hemlös vänster". Hemlös, eftersom "den nya livsstilsvänstern" fokuserar på pigment. Fjärran den arbetarklass de tror sig företräda har de anammat identitetspolitiken, vars syfte är att "vissa grupper av identitetsskäl ska ges särskilda rättigheter".

När man i boken läser att till och med Scouterna numera "erbjuder" medlemmarna aktiviteter för att tränas i att se sina "vithetsprivilegier" undrar man om det finns en enda fungerande propp kvar i skåpet.

Lars Åberg har en förmåga att trampa där det är som ömmast och saknar inte åsikter, men "Landet där vad som helst kan hända" är också full av torr fakta. Här ställs flera journalistiskt relevanta frågor. Som när Åberg beskriver en diskussion på Kulturhuset i Stockholm i vintras, där bland andra migrationsminister Heléne Fritzon (S) deltog. I samtalet hävdades det att gruppen ensamkommande höjer bruttonationalprodukten. Det talades om kompetensförsörjning.

Men, flikar Åberg in: i så fall blir det obegripligt att regeringen är så angelägen om att få andra EU-länder att ta emot migranter så att trycket lättar här. Funderar makthavare någonsin på hur dessa dubbla budskap tas emot? Och vad det leder till?

Om man ska göra något bättre och annorlunda, behöver man lära av tidigare fel. Inte upprepa dem.