Jag har intellektuellt förstått att vårt levnadssätt inte är långsiktigt hållbart. Ändå har miljö- och klimatfrågor aldrig engagerat mig. Det hör till den naturvetenskapligt tekniska delen av verkligheten som jag ända sedan fysiklektionerna i årskurs sju har förpassat till kategorin ”sådant jag inte förstår mig på och inte tänker anstränga mig för att begripa”.

Jag har klarat mig hyggligt ändå. I de kretsar jag rört mig har de flesta varit som jag. Vi suckar över ingenjörstyperna som inte vet skillnaden mellan Odysseus och Odysséen men skäms inte över att vi inte har ett hum om de fysikaliska lagar som styr vår vardag. Men någonstans är det ändå till ingenjörstyperna vi satt vårt hopp när vi med huvudet i sanden tänkt att det ordnar sig nog med teknikens hjälp.

Denna sommar är vi många som insett att denna strutsattityd inte är hållbar. Samtidigt som vi njutit av härliga bad och ljuvliga kvällar har oron funnits där. Det går inte att komma undan tecken på att något är fel.

Nyhetsbilder av brinnande skogar i Hälsingland och Kalifornien. Människor som flyr från elden i Aten och från översvämningar i Vietnam. Men också i den nära välbekanta miljön finns tecknen där. Knastrande gräsmattor, slokande syrener och sinande brunnar talar sitt tydliga språk.

Klimatfrågan är svårgreppad eftersom den är både privat, politisk och global. Men det är ingen ursäkt för passivitet. Det räcker heller inte med att peka på sina sopsorteringskärl under diskbänken. Var och en måste rannsaka sitt levnadssätt och sina vardagliga prioriteringar för att minska sitt koldioxidavtryck i vardagen. Dags att se över resandet till vardags och på semestern, maten, plasten, prylarna. Det finns mycket man kan göra i sin vardag för att bidra. Miljöorganisationer, medier och kommuner bistår med tipslistor.

Sommarvädret kommer säkert också att påverka valrörelsen. Vi som hittills har blundat för frågan kommer att läsa partiprogram med klimatglasögonen på. Därmed inte sagt att detta val ska bli en folkomröstning om klimatet. Folkomröstningar tvingar fram enkla polariserade lösningar med tydliga ja och nej-alternativ, vilket denna fråga lämpar sig sällsynt illa för.

Detta, om något, är en långsiktig fråga, som kräver långsiktiga lösningar som inte rivs upp efter ett maktskifte. Det är också en fråga som kräver modiga politiker som talar klarspråk och visar på lösningar. Nu har budskapet om att det behövs förändring en chans att nå fram. Inte bara till den hårda kärnan av aktivister utan också till oss andra.

När vi ser oss omkring i den brunbrända verkligheten inser vi allvaret.

Lena Hörngren, frilansjournalist och fristående krönikör på VLT:s ledarsida