Vänsterpartiet har medvind inför årets val. Men hur väl har partiet gjort upp med sitt förflutna?

Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare vill gärna hävda att man gjort det man ska. I en intervju slår han ifrån sig kritik och säger att invändningarna ofta är "ytliga och okunniga" (Historiepodden, publicerad 12/8). När Sjöstedt får partiets historia "kastad" mot sig är det för att, enligt Sjöstedt, "motståndaren är pressad och har slut på argument", eller så tas det upp för att "normalisera Sverigedemokraterna". Sjöstedt säger i intervjun att folk som vill att allianspartierna ska samarbeta med SD försöker "tvätta Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet".

Som om det inte fanns relevant kritik mot vad Vänsterpartiet har gjort. Så bekvämt att framställa det så.

När Vänsterpartiet i fjol firade 100 årsjubileum gjordes det med stolta ord: "100 år av vänsterpolitik är 100 år av internationell solidaritet". Så hur är det med den saken?

Författaren Magnus Utvik, med ett förflutet som såväl stalinist och vänsterpartist, ger svar i nyutkomna "Partiet på kant med (v)erkligheten - en historia om solidaritet" (Carlssons). Sida upp och sida ner får man följa ett parti som har sett mellan fingrarna på och tonat ner förtryck, förskönat diktatur och svikit utsatta. Medan partiet hade "broderliga förbindelser" med kommunistdiktaturer sattes oskyldiga som uttryckt sin mening på mentalsjukhus. Förtrycket i länder som Rumänien, Östtyskland och Sovjetunionen passade helt enkelt inte in i "mallen". Vänsterpartiets solidaritet nådde inte ens fackföreningen Solidaritet i Polen.

Partiföreträdare som C-H Hermansson (partiledare 1964–1975) berömde Stalin, likt många kommunister i Europa. Hermansson anklagade pressen för en vidrig och motbjudande "propagandakampanj" mot Stalin.

Kan det ha varit så att ledande svenska vänsterpartister saknade information om vad som pågick i vad de trodde var socialistiska framgångssamhällen? Utvik påpekar att det fanns gott om information och dokumentation om förtrycket. Informationsbrist är en ihålig ursäkt.

Trots all fakta som fanns åkte Lars Werner (partiledare 1975–1993) till Moskva för att behålla kontakterna. Man kan kalla det, och att glida runt i limousiner och bo på lyxhotell hos förtryckare, för mycket. Men "solidaritet" med förtryckta är knappast rätt beskrivning. Det är också under Werners ledning som Jonas Sjöstedt söker sig till partiet.

Vänsterpartister som ville att partiet skulle ta avstånd från förföljelserna och bryta förbindelserna med diktaturer fanns också, men de var i minoritet och möttes av partiledningens motstånd. När förtrycket inte längre gick att vifta bort efter murens fall sa Werner att man inte alls hade haft fel i så många år. Det hade varit fråga om "inskränkningar" i de demokratiska fri- och rättigheterna. Men, vilket Utvik betonar, de demokratiska fri- och rättigheterna existerade ju över huvud taget inte mer än på pappret. "Även i dag används Werners förljugna retorik av Vänsterpartiets ledning", skriver Utvik och syftar bland annat på Jonas Sjöstedt.

Idéhistorikern Sven-Eric Lidman, en av författarna till Vänsterpartiets tidigare vitbok, bland många andra, påpekar för Utvik att Vänsterpartiet inte tillräckligt har gjort upp med historien.

För bara ett år sedan demonstrerade Vänsterpartiet med Kommunistiska partiet, som värnar Stalins minne och stödjer Nordkorea. I bland annat Umeå firade Vänsterpartiet årets första maj med kommunister. Etablerade vänsterskribenter som Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk har hållit föredrag för samma Stalinanhängare. Ung vänster har bild på Lenin i sin lokal, och uttalar sig förstående för de som saboterar andra partiets valaffischer eller försöker hindra torgmöten.

En tidigare kommunist, en bekant, uttryckte en gång träffande att det riktigt goda och det riktigt onda befinner sig väldigt nära varann. För den "goda" sakens skull har det blundats och svikits.