För ett år sedan kunde man i Aftonbladet läsa om släkten Ali Khan i Göteborgs-förorten Angered. Poliser och åklagare har fått upp ögonen för att "klaner" mer eller mindre har tagit över rättsskipningen i vissa bostadsområden. Men även om polisen ser Ali Khan-släkten som en maffiafamilj har man flera gånger bett familjens överhuvud Hashem Ali Khan - en imam i sextioårsåldern - om hjälp för att få stopp på bland annat gängrelaterade skjutningar.

Det har fungerat. Men vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att ge legitimitet åt klanstrukturer?

Den nyutkomna antologin ”Klanen” (Timbro förlag), med Per Brinkemo och Johan Lundberg som redaktörer, berör ett brännhett ämne. Brinkemo, författare till även "Mellan klan och stat" från 2014, var tidigare engagerad i somaliskt föreningsliv.

Klansamhällen uppstår där det inte finns en stat, eller där staten är dysfunktionell och illegitim. I Sverige påbörjades processen från klan till stat på 1200-talet, ättesamhället upplöstes och grunden för den svenska statsförvaltningen lades sedan av Axel Oxenstierna på 1600-talet. Vi sticker i ett internationellt perspektiv ut med vår höga samhällstillit. Vi litar på staten och är inte ekonomiskt beroende av släkten. Här finns a-kassa, försörjningsstöd och hemförsäkring.

Nathan Shachar, utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter, påpekar i antologin att ”klankänsla och klanplikt” inte är islam. Enligt Shachar var profeten Muhammed emot blodshämnd, och han skriver om hur en modig imam försökte rädda en våldtagen flicka i Palestina som riskerade att bli ihjälslagen av sin familj. I ett senare kapitel om den europeiska historien, av Joanne M Ferraro, nämns även att kyrkan fungerade som en kraft mot arrangerade äktenskap.

Texterna i "Klanen" präglas av klarspråk, samtidigt som bokens perspektivskiften ständigt nyanserar och fördjupar. När flickor i Jönköping på 1870-talet hade setts gående med blött utsläppt hår, på väg från badhuset, ansågs såväl deras som deras familjers "renommé för all framtid ödelagd". Visst är det fantastiskt att det inte längre är så? Kultur är inte statiskt.

Klanen erbjuder gemenskap, sammanhang, lojalitet, regler, trygghet. Men det finns en dyr prislapp: individuell frihet.

Aftonbladet-journalisten Johanna Bäckström Lerneby, som har besökt och skrivit om Ali Khan-släkten i Angered, sa under ett Timbro-seminarium om "Klanen" att hon saknade det kvinnliga perspektivet i boken. Kvinnorna står längst ner på "klanstegen". När männen talar i vardagsrummet - och pojkarna sitter med - lagar kvinnorna maten i köket. Männen styr.

Bäckström Lerneby har en viktig poäng. Jag hade gärna även sett några rader om hur socialistiska och radikala politiska rörelser i Mellanöstern utmanar starka klanstrukturer och den traditionella synen på kvinnan.

Men det mesta väntar ännu på att bli skrivet. Kvinnans roll i klanen hade kunnat fylla minst en egen bok. "Klanen" är ett viktigt bidrag i ämnet, men knappast det sista.