Häromdagen skulle jag och en vänsterdebattör diskutera inrikespolitik i tv. Innan sändning kom Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ut från sminkrummet. Jag sträckte (förstås) fram handen för att hälsa.

Många gånger har jag under åren som ledarskribent varit med om liknande scen: jag, liberalen, hälsar. Samtidigt har jag kunnat se andra journalister, skribenter och politiker hålla distans, sätta sig längre bort eller plötsligt bli mycket fokuserade på sina mobiler.

Mycket har förvisso hänt sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. 2010 tvärvände Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly vid SVT:s sminkrum, eftersom han fick syn på Åkesson som satt där. Ohly förklarade det med att han aldrig vill befatta sig med rasister. En tid senare twittrade Eskilstuna-kurirens politiske redaktör att han "noterade" att några lokalpolitiker i Eskilstuna hade lunchat med Sverigedemokraternas gruppledare i kommunen, och lade till ett sarkastiskt: "Mysigt".

Ätit lunch, tänka sig.

Skulle man därmed bli "smittad" av åsikter? Eller är man "smyg-Sverigedemokrat" om till exempel en bekant på Facebook visar sig rösta på Sverigedemokraterna, och man snabbt inte tar bort personen från sin vänlista?

Förstås inte. Att behandla människor som - just det - människor, är inte detsamma som att acceptera åsikter. Är man trygg i sina värderingar ruckas de knappast så enkelt.

Det pågår nu en livlig debatt, både i den nationella politiken och lokalt på sina håll, om man ska föra samtal med Sverigedemokraterna. Inom borgerligheten kastas det epitet som "fiskmåshögern" och ”neandertalhöger” mot dem som anses ha närmat sig partiet. Advokatsamfundets generalsekreterare drog häromåret till med “bruna råttor". På nätet kan man då och då se det osmakliga begreppet "vänsterbliven" kastas på vänsterpersoner eller liberaler. Förolämpningarna haglar åt alla håll. I filterbubblan råder trygghet, utanför; ett ständigt ordkrig.

Ska man då inte ta avstånd från Sverigedemokraterna? Avslöjandena om rasism är vardagsmat, och Åkesson vill inte ens svara på om han föredrar Rysslands Putin eller Frankrikes Macron. Dessutom vill partiet bland annat återinföra sambeskattning. Det saknas alltså inte befogad kritik. Och inget av de övriga partierna "måste" samarbeta med Sverigedemokraterna. Politiker som gått till val på att inte göra det bör snarare stå fast vid sitt ord.

Men i en demokrati respekterar man även att människor tycker olika. Man blir inte mer Sverigedemokrat av att vare sig dela sminkrum eller föra politiska samtal.